Flag Day 2021

Frånvarande och excentriska fäder på film kan vi uppenbarligen aldrig få för många av. Och visst, John Vogel lär ha varit något i särklass. ”Flag Day” är baserad på journalisten Jennifer Vogels bok om en uppväxt som helt och hållet dikterades av en pappa som var en patologisk lögnare tillika professionell bedragare. Karismatisk och skojfrisk men fullständigt oförmögen att tala sanning eller hålla sig till den smala vägen. Bankrånare, sedelförfalskare, älskvärd strulpelle. I vuxen ålder söker dottern försoning, med lyckade resultat till en början. Men eftersom filmen inleds med slutscenen så vet vi ungefär hur det kommer att gå.

Sean Penn attraherades alltså av detta material så till den milda grad att han svek sitt eget löfte om att aldrig vara skådespelare och regissör i samma film. Hans dotter (Dylan Penn) spelar huvudrollen med den äran, och pappa Penn är lika magnetisk som alltid, framför kameran vill säga. Sett till hans filmkatalog som regissör är ”Flag Day” däremot ett av de svagare korten.

Sjuttiotalsestetiken sitter som en smäck, fotot är vackert, många scener är gripande på egen hand – men Penn trampar melankolipedalen i botten från första bildrutan och lättar sedan inte på gasen för en sekund. Det rör sig helt enkelt om en dramaturgiskt klumpig berättelse som i princip berättar samma historia i varje akt. Kan vi lita på pappa när han för femtioelfte gången bedyrar att han ska hålla sig i skinnet? Nähä, det kunde vi inte. Sentimental speakerröst vidtar, några år passerar, mönstret upprepas.

Eftersom filmen, och boken, utgör ett enda långt och tröstlöst försök att begripa sig på en människa som uppenbarligen var djupt störd och fullständigt irrationell kan man kanske inte klandra manuset för att det misslyckas med att komma Penns rollfigur in på skinnet. Man kan välja att vara tacksam över att inga lättköpta lösningar serveras, här finns ingen hotfix à la banal Doktor Phil-psykologi. Det hindrar inte att ”Flag Day” är en ganska frustrerande filmupplevelse.

Det må vara kongenialt att vi i publiken har lika liten chans som Jennifer att fixera denna undflyende fadersgestalt, men slutresultatet blir dessvärre tämligen ytligt.