Flags of Our Fathers 2006
Synopsis
Fotografiet som togs av denna symboliska akt har förblivit en segersymbol för en krigstrött nation. Av de sex amerikanska soldaterna vid flaggans fot, skulle några dö strax därefter utan vetskapen om deras del i detta. De som överlevde hade dock inget intresse av att hyllas som symboler och såg sig inte som hjältar. Deras enda önskan var att stanna vid sidan om de som stred och dog utan fanfarer och utan ära.
Info
Realistisk krigsfilm som vågar för lite
Det förmodligen mest reproducerade fotografiet i historien togs den 23 februari 1945 på stillahavsön Iwo Jima, när sex amerikanska soldater reste stjärnbanéret på toppen av berget Surabachi. Bilden blev ögonblickligen en del av amerikansk självförståelse och mytbildning, och den trycktes i hundratals tidningar och tidskrifter. Den kom senare också att anta fast form i marinkårens berömda krigsminnesmärke i Arlington, Virginia.
”Raising the flag on Iwo Jima”, som bilden kallas, har kvar sin symboliska status i USA. Det bevisas inte minst av att självaste Clint Eastwood nu tar sig an historien bakom. ”Flags of our Fathers” är en filmatisering av James Bradleys bok med samma namn (son till marinkårssoldaten John Bradley på fotot).
Handlingen rör sig mellan striderna på ön och den turné för att få folk att teckna krigsobligationer som de tre överlevande soldaterna från bilden skickas ut på efteråt. Det blir en våldsam kollision mellan krigets brutala verklighet och ett Amerika som gärna vill dyrka sina hjältar men inte se eller höra vilka de egentligen är och vilka vidrigheter de varit med om.
Kontrasten är möjlig tack vare att ”Flags of our Fathers” innehåller några av de mest smutsiga och oaptitliga krigsscener som åtminstone jag har sett på film. Iwo Jima i februari 1945 känns som den sista platsen en människa vill befinna sig på. Kulsprutorna mal mekaniskt ner led efter led av landstigande soldater i vattenbrynet; avslitna armar, ben och huvuden flyger genom luften när artillerielden kreverar, och när slaget är förlorat börjar japanerna att ta livet av sig genom att stoppa handgranater i munnen – allt är grundligt dokumenterat. ”Flags of our Fathers” är inte en film för den äckelmagade.
Men realismen är nödvändig för att den andra delen av filmen ska fungera. När soldattrion plötsligt är i Amerika där alla plötsligt vill skaka hand och dunka dem i ryggen, blir deras tilltagande desperation och motvilja trovärdig och förståelig. Ira Hayes (spelad av Adam Beach) råkar mest illa ut; indian som han är passar han inte in i den bild av ”äkta” hjälte som folket där hemma har, och de rasistiska påhoppen blir allt fler och grövre. Det slutar med att han åker tillbaka till fronten, delvis på egen begäran.
Hayes öde är det mest gripande och intressanta i ”Flags of our Fathers” och filmen hade tjänat på att berättats ur hans perspektiv. Nu är det istället den mer intetsägande – men vita och protestantiske – John ”Doc” Bradley (Ryan Phillippe) som är huvudkaraktären. Clint Eastwood försvarar sig säkert med att han vill vara boken trogen, men här missar han chansen att göra diskussionen om hjältemod både brännande och relevant också idag. Den något illasmakande slutsatsen blir att det fortfarande inte tycks helt gångbart med indiansk-ättade hjältar i USA. ”Flags of our Fathers” vacklar också mellan anti-krigsfilm och krigsfilm, den realistiska och vedervärdiga skildringen av striderna talar för det förra, hjälteretoriken för det senare.
Trots det något otydliga syftet är ”Flags of our Fathers” ingen dålig film; det är bra driv i berättandet, skådespelarinsatserna är oklanderliga och produktionen minst sagt påkostad med 1940-talets USA återskapat i detalj. Tack och lov slipper vi också den mest svulstiga Hollywoodmusiken under krigsscenerna. Alright, Clintan – du klarar dig undan med gott betyg den här gången. Men vill du säga något riktigt intressant om hjältemod kan du väl gripa dig an ett mer kontroversiellt och mindre uttjatat ämne än andra världskriget nästa gång. Varför inte en film om Irak?
