Flåklypa Grand Prix 1975

"Flåklypa Grand Prix" är ett fenomen. Ingen annan norsk film har varit i närheten av att sälja lika många biljetter (5,5 miljoner sålda i en nation med drygt 5 miljoner invånare). Varje år visar statstelevisionen den igen och generationer av norrmän är uppväxta med den smått bisarra historien om cykelmekanikern Reodor, den levnadsglada skatan Solan och den pessimistiska igelkotten Ludvig och deras märkliga racerbil. Och det är bara att konstatera; det är omöjligt att inte falla för Ivo Caprinos extremt charmiga stop-motion-dockor. Det är också en film som tydligt är ett barn av sin tid. Aldrig att en smått skruvad liten dockfilm skulle få ett sådant genomslag 2014.

"Flåklypa Grand Prix" är berättelsen om den udda trion Reodor, Solan och Ludvig som bor uppe på ett berg utanför den lilla byn Flåklypa. Filmen tar sin tid att etablera både karakärerna och den mysiga miljön och låter plotten puttra på utan brådska. Istället tar berättaren (i den svenska versionen en fantastisk Beppe Wolgers) sig tid att dra anekdoter om små obetydliga biroller. Som den halte fotgängare Gudmund Knotten som gillar att spela kontrabas. Den här lite onödiga detaljrikedomen är fantastiskt uppfriskande och ett stort finger till överutnyttjade filmprinciper som Chekhovs Gun (där alla detaljer måste ha en betydelse för filmens plot).

Men så småningom börjar det hända saker. Den nyfikne Solan råkar tappa en ritning till en av Readors uppfinningar, en fantastisk racerbil - och snart har en arabisk shejk och dennes chafförs-apa fått upp ögonen för den makalösa bilen. De tre kamraterna får möjligheten att ställa upp mot mästerliga racerförare i nejdens stora begivenhet: Flåklypa Grand Prix. 

Själva racerloppet är filmens dramatiska höjdpunkt och det med rätta. Trots att det bokstavligen är filmat med små leksaksbilar är det så skickligt ihopsatt att det blir genuint spännande när Readors bil brakar ihop mitt i banan. Det är knappast förvånande att Christian von Koeniggsegg bestämde sig för att bli racerbilskonstruktör redan som liten när han såg filmen.

Visst finns det delar av "Flåklypa" som känns daterade. Wenche Myhres svenska dubbning av Solan är extremt enerverande i sin flåshurtighet och en del sidokaraktärer känns mindre genomarbetade (shejkens apa). Musiken är mestadels fantastisk i all sin 1970-talsaktiga storslagenhet men övergår ibland till någon sorts ompalompajazz som ibland får en att famla efter mute-knappen.

Allt det där är småsaker. För "Flåklypa Grand Prix" är en film som åldrats med värdighet och fortfarande har en given plats som animations- och barnfilmsklassiker. Detaljrikedomen i scenografin, Caprinos charmigt ryckiga animation och den barnsliga förtjusningen som lyser igenom nästan varje bildruta bidrar alla till en oemotståndlig helhet.