Flamman & Citronen 2008

Historien om de två danska motståndsmännen, med alias Flamman (Thure Lindhardt) och Citronen (Mads Mikkelsen), som under den tyska ockupationen av sitt hemland bekämpade fienden genom att söka upp och avrätta nazister och deras anhängare, är så berörande i sig själv, att jag var beredd, efter att ljuset hade tänts i biografens salong, att slita upp laptoppen ur väskan och knattra ner en lyrisk recension. Men en recensents arbete kräver mer än så, och efter en stunds huvudbry lyckades jag formulera två invändningar mot denna film. Låt oss dock börja med det positiva.

”Flamman & Citronen” är utmärkt framförd, från de två huvudrollerna till de minsta talrollerna. Detta påstående borde ingen opponera sig mot. Vad gäller trovärdigheten är den inte bara giltig för skådespeleriet utan även för den skrivna dialogen, för de uppvisade och utmärkt tidstypiska miljöerna och inte minst för karaktärernas agerande och utformning. Det vi får se är två hjälteporträtt, men två mänskliga och realistiska sådana i vilka uppoffringar blandas med misstag, övertygelse med tvivel.

Två ting skaver tyvärr i denna kulturproduktion. För det första. Det är för mig obegripligt varför filmmakarna har infogat arkivbilder (på marscherande tyska soldater som intar Köpenhamn) och vidare varför detta har skett på ett så tydligt sätt. De nämnda inklippta filmsnuttarna tillför ingenting, filmens intrig och syfte hade inte lidit någon skada om de hade avlägsnats. Och om nu Madsen och hans medhjälpare var av åsikten att filmens vara och prestation krävde en närvaro av dessa, kunde de åtminstone ha placerat in dem i handlingen på ett mer smidigt sätt. Så som det är nu ger kontrasten mellan arkiv- och spelbild en dokumentär känsla av skolbiokaliber.

Nu över till den andra skavkatalysatorn. Baserat på Madsens uttalanden i olika intervjuer har hans syfte med ”Flamman & Citronen” varit att på ett icke svartvitt sätt berätta om två gestalter som under flera decennier har varit förpassade till historiens skymundan. Även om Madsen undviker att ta upp en hel del intressanta frågor kring dessa två personer, såsom vad det var som drev de båda männen och hur den civila allmänheten reagerade på deras dåd, lyckas Madsen väl med sin föresats. Med ett undantag. En hög andel av de avslutande scenerna domineras innehållsmässigt av en katt- och råttajakt, av en skildrad ovisshet över vem som egentligen är vän respektive fiende och av svek.

Tanken med dessa ingredienser har sannolikt varit att ge uttryck för den förvirring och oro som råder när man ej vet vad som egentligen är rätt eller fel. I stora drag klarar Madsen av att förmedla detta. Men gränsen mellan uppbyggnad av oro och av spänning kan vara hårfin och i vissa enstaka scener placerar sig Madsen på fel sida. I dessa reduceras ”Flamman & Citronen” till en spännande agenthistoria av det slag som vi är vana vid att se i Hollywoodproduktioner. Spänning (och därmed underhållning) är i regel ett positivt drag. Men inte denna gång. För genom detta förenklas de två huvudpersonligheterna till två fiktiva actionkaraktärer och förlorar därmed sin ställning som mångsidiga och historiskt viktiga människor.

Dock krävs det en petig recensent för att dessa små minustecken skall bli uppmärksammade. Om jag hade sett denna film som privatperson, hade jag sannolikt inte brytt mig om att fundera över dem utan hade istället lämnat biografen känslomässigt och intellektuellt berörd. Och det hoppas jag att ni också gör.