Flicka och hyacinter 1950

Dagmar Brink lämnar hastigt en fest, besviken och sårad. Morgonen därpå hittar hennes städerska henne död, hängandes från en krok i taket. Dagmar, som inte hade någon familj, testamenterar i ett brev alla sina ägodelar till grannarna Anders och Britt Wikner. Anders Wikner bestämmer sig för att ta reda på vem den unga Dagmar Brink, som de knappt känner, egentligen var och varför hon valde att ta livet av sig. Han ger sig ut och träffar människor som haft en anknytning till Dagmar, och får av dem reda på hur Dagmars till synes ordinära om än sorgefyllda liv sett ut tiden innan hon tog livet av sig.

I en serie återblickar berättar filmen Dagmars historia, i en icke-kronologisk följd och med olika berättare för varje episod. Det är upp till åskådaren att sedan pussla ihop de olika bitarna, som en efter en faller på plats och åskådliggör en vemodig berättelse om en kvinnas tragiska öde.

Hasse Ekman har idag fallit i Ingmar Bergmans skugga, men med denna film visar han att han är väl värd en minst lika stor plats i svensk filmhistoria som Bergman. Med känsla, närvaro och vackert vemod skildrar han ett komplicerat psykologiskt tillstånd genom ett lika komplicerat och avancerat berättande och med närmast expressionistiska bilder. Fördomar ställs på ända genom subtila antydningar genom hela filmen, och ges till slut en förklaring i det oväntade och överraskande slutet. Spänningen och mystiken håller i sig ända till filmens allra sista scen, då sanningen plötsligt står klar, och ter sig då lika självklar som den genom filmen varit dunkel, och det går rysningar genom hela kroppen när slutscenerna rullas upp. Det är en film som gynnas av flera omtittningar, eftersom det genialiska i den komplicerade strukturen, som är klanderfritt genomförd, blir extra uppenbart när man redan känner till filmens olika komponenter och slutets oväntade vändning.

Eva Henning är lysande i rollen som Dagmar. Med en nedtonad stil lyckas hon bara genom sina ögon uttrycka alla de tankar och all den smärta som Dagmar genomlider på grund av sin olyckliga kärlek. Även om vi inte förrän på slutet får veta exakt vad hennes stora hemlighet är, och får hennes historia presenterad i fragment, uppbringar hon både sympati och en nyfikenhet som håller sig intakt filmen igenom. Även om mycket av filmens spänning kommer från att man själv pusslar ihop filmens episoder - "det där hände precis innan det här, och därefter hände det där" - så är det till sist ändå den hjärteskärande historien och dess huvudperson som är filmens stora behållning.

Även om filmen på sin tid fick ett blandat mottagande, där en del kritiker helt tycktes ignorera filmens modiga ämneshantering, är det i sann mening en klassiker, som är minst lika spännande och gripande idag. Vetskapen om att dess ämne var så tabubelagt när filmen kom gör den än mer extraordinär och fantastisk att se idag.