Flickorna i Dagenham 2010

Medan Hollywood kämpar med lättglömda komedier om kvinnor som jobbar upp sig på modetidningar och TV-bolag så levererar Storbritannien återigen träffsäker kvalitetsfilm om kvinnor. Den här gången tas vi med till 1960-talet och deras kamp för lika löner.

Året är 1968. Rita O'Grady (Sally Hawkins) och hennes kvinnliga kollegor sliter med symaskinerna för att göra bilsätesomslag men deras hårda jobb belönas inte i närheten av så mycket som männens arbete. De bestämmer sig prompt för att gå ut i strejk och Rita väljs lite ofrivilligt ut till ledare. Samtidigt stöter de på starkt motstånd från Fords ledning som vägrar ge med sig, fackförbundet som försöker slingra sig ur situationen och inte minst sagt kvinnornas egna män som plötsligt står utan någon som tar hand om dem och barnen.

En film som briljant kombinerar ett litet men viktigt stycke historia och samtidigt träffar mitt i prick med varma, gripande människoöden bör inte bara uppmärksammas utan ses och avnjutas. Att ämnet fortfarande är relevant gör den inte mindre intressant och inblickarna i både kvinnorna och deras mäns liv, och hur de förändras är smart och insiktsfullt utan att det blir övertydligt.

Skådespelarensemblen förtjänar mer beröm än möjligt. Brittiska stjärnor som Hawkins (rånad på en Oscarnominering för suveräna "Happy-Go-Lucky"), Bob Hoskins och Miranda Richardson ställs mot mindre kända men likvärdigt utmärkta birollsnamn. Nämnvärda Daniel Mays gör ett särskilt ömsint intryck som Hawkins tafatte, förvirrade man. Richardson stjäl dock showen i sina scener som snabbkäftade statssekreteraren Barbara Castle.

Det är befriande att kvinnorna slipper ta kampen ensam. Där man vanligtvis skulle få ett ganska tydligt upplägg av "vi och dem" så har realismen prioriterats och Hoskins är ombord som kvinnornas stöttande chef, och männen visar om än motvilja först sin kärleksfulla uppbackning.

Däremot undviker man inte klichéer fullständigt. Det blir en del publikfrieri och väl lättköpta skratt. Att kvinnornas högt uppsatta motståndare målas upp som helt samvetslösa kräk känns inte så nyanserat och det blir åtminstone ett befriande klimax för mycket. Men det är inget som går att överse.

"Flickorna i Dagenham" trycker på helt rätt knappar när det gäller både humor och drama. Det är en fin, varm, rolig, gripande och framför allt viktig historisk film som alla bör se. Speciellt de som förlöjligar Feministiskt Initiativ.