Flight 2012

Missförstå mig inte. Flygolyckan i början av "Flight" är den mest dramatiska jag sett på film. Den slår till och med diton i "Alive". Vilket beror på att vi här får följa just piloterna, hur de först tappar kontrollen och hur en av dem sedan steg för steg återtar den medan hans medpilots panik är uppenbar.

Men innan Whip Whitaker (Denzel Washington) ens satt sig i cockpit har vi fått se honom vakna upp bara två timmar tidigare bredvid ett gäng tomma ölflaskor och en naken flygvärdinna - för att sedan behöva ta några klunkar till och en lina kokain för att "komma i form" för dagen.

Hans långt ifrån nyktra tillstånd är antagligen anledningen till att han besinningslöst accelererar planet snabbare än man ska vid starten, och det är mycket möjligt också anledningen till att han lyckas krascha planet på ett sånt sätt att nästan alla de 102 personerna ombord överlever. Men även om undersökningen som följer efter olyckan visar att ingen annan pilot hade klarat av konsttycket och att Whip borde betraktas som hjälte, så går det förstås inte att bortse från de olagliga mängder substanser som hans blodprov visade på.

För att ha en chans att komma undan lagens långa arm gäller det nu för Whip att hålla sig på rätt sida nykterhets-strecket. Men det visar sig snart att hans fylla just den dagen på jobbet inte var produkten av en enskild partykväll. Vi pratar ett riktigt svåröverkommet beroende.

Denzel Washington har genom åren haft en del bra roller, men ofta har de gömts undan i mindre viktiga filmer, eller bakom ännu större namn. Här får han visa hur bra han kan vara och han visar fram hela registret av en alkoholist komplett med dess aggressiva beteende, patetiska sluddrande, skämt som ingen annan tycker är roliga samt ofrånkomliga förnekande.

Det är dock synd att man inte låtit någon av birollerna få utvecklas lite mer. Det känns lite som omgjort från bokform där man anar att alla karaktärer hade mer kött och blod på de många skrivna sidorna, men att allt inte fått plats i filmen utan hastats igenom istället. Men eftersom det här är ett originalmanus borde man inte haft det problemet. Här finns heroininjicerande Nicole (Kelly Reilly) som träffar Whip på sjukhuset efter hennes överdos och hans krasch. Något som leder till mer, men där Nicole ändå aldrig får den viktiga roll hon kunde ha spelat. Här finns Whips exfru och son som vi får träffa i några enstaka scener. Och här finns hans langare och konfidant Harling Mays (John Goodman) som skänker komik till bitarna han är med i, vilket känns lite malplacerat i det svarta allvaret filmen befinner sig i, men visst - Goodman är kul.

Det finns bitar av manuset som skulle mått bra av retuscheringar. För trots att jag aldrig tvivlar på Denzels tolkning av Whip i varje enskild scen, så är det en del kast mellan olika steg i hans alkoholism som inte riktigt stämmer. Hur han till exempel lyckats lura vänner och kollegor under alla år så att de låtit honom fortsätta flyga, trots att han ofta super på nivån att han handlöst ramlar omkull. Och Nicole som själv balanserar på avgrundens kant av sitt eget beroende skulle antingen ha skytt honom som pesten om hon bestämt sig för att sluta, eller så skulle hon ha varit dödsdömd.

Men det är att vara petig. Som film håller "Flight" oss i greppet från början till slut. Här finns både tillräckligt mycket som får oss att kippa efter andan och tillräckligt mycket som får oss att vrida våra händer för att det här ska bli Robert Zemeckis ("Cast Away", Forrest Gump, "Tillbaka till framtiden") bästa på mycket länge.