Flimmer 2012

Vid det här laget har förhoppningsvis alla förträngt praktfiaskot "Kontoret", den svenska halvårsgamla tv-satsningen med Henrik Dorsin, vars enda positiva funktion var att man genast kände sig tvungen att se om Ricky Gervais engelska originalserie.

"Flimmer" visar att det tvärtom är fullt möjligt att göra välfungerande kontorshumor på svenska, men har större anspråk än så. Det är också när filmens fokus skiftar från att utforska telekombolaget Unicoms bisarra företagsstruktur och anställda till att omfamna det lilla samhället Gumby och dess karaktärsgalleri som upplevelsen kommer av sig. Jämfört med nämnda "Kontoret" håller "Flimmer" givetvis fortet, men det är tyvärr klent beröm.

Handlingen kretsar kring det strömavbrott som orsakas av en olycka där en av de två utryckande elektrikerna blir steril som ett resultat, och inledningsvis är det gripande att ta del av blåjobbaren Jörgens (Olle Sarri) skuldkänslor över att eventuellt ha orsakat sin kollegas tragiska öde. Blandningen av drama och komedi blir dock vad det lider minst sagt ojämn, i så gott som alla de historietrådar som här ska flätas ihop till ett sorts "Twin Peaks"-liknande helhet.

Den hunsade och datorinkompetente Kenneth (en perfekt slokörad Jacob Nordenson) söker kärleken parallellt med en kontorsstäderska med spindelfobi, Kjell Bergqvists brackiga VD vill modernisera Unicom men motarbetas av ett gäng militanta elallergiker - pendlingen mellan buskis och sentimentalitet är genomgående hackig och känns så småningom identitetslös. Inte så att här inte finns enskilda roliga scener, man lyckas till exempel utvinna överraskande mycket humor ur kombinationen av en svart tarantella och ett plötsligt strömavbrott.

Och det är snyggt, om filmens tonträff inte är exakt så finns det väldigt lite att klaga på vad gäller bilderna. Fina inrökta sjuttiotalsinteriörer samsas med gråblåa kyliga färgskalor och ödsliga panoramavyer; särskilt fin känsla har Eklund och hans team för att framställa tekniken - datorer, företagstelefoner med mera - som oförstående, nästan brutal. Det är också där, i de klumpiga och anonyma kontorslandskapen, som man önskar att "Flimmer" hade uppehållit sig längre.