Florence Foster Jenkins 2016
Synopsis
Historien om Florence Foster Jenkins, en rik arvtagerska i New York, som drömmer om att bli en stor operasångerska – trots sin totala avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Den amerikanska ”sopranen” kunde bekosta sin sångkarriär och grammofoninspelningar tack vare sitt arv. Hennes sista konsert framfördes på New Yorks ledande scen - Carnegie Hall, drygt en månad före hennes död 1944.
Info
Originaltitel
Florence Foster Jenkins
Biopremiär
26 augusti 2016
DVD-premiär
16 januari 2017
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
SF Studios
Åldersgräns
Barntillåten
Längd
Meryl Streep är så usel att hon är fantastisk
Ta med era mammor och mormödrar på bio i höst. "Florence Foster Jenkins" är en stor, älskvärd må-bra-komedi med en briljant rolig Meryl Streep som tidernas värsta operasångerska.
Året är 1944, platsen New York. Andra världskriget ekar långt i bakgrunden, men det här är en jazzig, romantisk storstad full av möjligheter, som om Woody Allen själv hade skildrat den.
Meryl Streep, Hollywoods kameleont nummer ett, har här förvandlat sig till Florence Foster Jenkins. En förmögen, ökänd sångerska med noll självinsikt som på ålderns höst jagar sin stora dröm: att uppträda på New Yorks finaste konserthus.
En sak ska man veta om denna madame. Florence Foster Jenkins sjöng hellre än bra. Rent ut sagt förfärliga läten kom ut ur hennes mun, till publikens förtjusning och förskräckelse; något hon själv var lyckligt omedveten om. Maken St. Clair (spelad av Hugh Grant) och pianisten Cosmé McMoon (Simon Helberg från "Big Bang Theory") gör nämligen sitt bästa för att skona sköra Florence från kritik. Med rätt muta i rätt hand kan recensionerna bli strålande.
Skådespelarna, med Meryl i täten, agerar som om de stod på scen. Det är yviga gester, stora känsloyttringar och högljudda repliker. Filmen har en teatralisk ton, som om Florences hela liv var en show. Alltid redo att underhålla, bjuda på kanapéer eller dela med sig av en lustig anekdot.
Få får se den verkliga Florence, bakom sminket och utan peruken. När detaljer kommer fram om hennes långvariga sjukdom faller många bitar på plats. Där hittar filmen sitt hjärta och djup, en stunds allvar mitt i den trivsamma komedin, som gör Florence till en människa av kött och blod. Det är lätt att se hur Florence hade kunnat bli ett skämt, en lustig karikatyr i en slå-i-dörrar-fars, om det inte vore för Stephen Frears. Regissören som fick oss att skratta och gråta till "Phenomena" och Oscarsnominerades för "The Queen" hittar rätt balans i sin skildring av en fascinerande personlighet.
Och Meryl är alltid Meryl. En ren njutning att se om hon så stod och diskade i två timmar.
I skuggan av henne hittar vi Hugh Grant som en omtänksam make, även om det är ett något okonventionellt äktenskap som presenteras. Vår begåvade export Rebecca Ferguson (i sin första filmroll sedan "Mission: Impossible - Rogue Nation") är hans hemliga flickvän, en roll tyvärr tillräckligt stor för att distrahera men inte för att bli betydelsefull för historien. Men sevärd än hon, liksom Simon Helberg, som spelar den nervöse pianisten Cosmé, med den svåra uppgiften att göda Florences ego.
Kanske är du trött på historier om folk som utmanar omöjliga odds med lika delar galenskap som inspirerande kämparglöd. Eller har redan sett "Marguerite", den franska filmen som kom i vintras med en handling löst baserad på Florences liv?
Men vill du värma dig i höstmörkret med en härlig historia, och få skratta och mysa på bio med härliga karaktärer och talangfulla skådespelare, är "Florence Foster Jenkins" mitt goda tips.
Att man efteråt kan höra verklighetens Florence på Spotify, och förbluffas över öronbedövande arior, är ju bara en bonus.
| 17 augusti 2016 17:30 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Den bisarra men sanna berättelsen om Florence Foster Jenkins en rik överklass dam som älskar musik och sång men kan inte ta en enda ton rätt, någon som folk runt omkring henne inte berättar utan låter henne hållas och tro att hon sjunger rent och fantastiskt, allt medan dem står bredvid och suger ut varenda krona dem kan från henne. Egentligen är den kanske brutal i det svek som den blåögda och naiva Florence får, i hela sitt liv daltar folk med henne för att tjäna en kosing :(
Tyvärr kom inte storyn fram så som den franska mycket utsökta filmen Marguerite gör, som också handlar om Florence liv, den hade många fler nyanser och byggde upp storyn på ett bättre sätt en den amerikanske versionen, den känns väldigt överdriven och ytlig, medan den franska Marguerite saknade botten och ett mer djup och känsla framstod.
Jag gillar Meryl Streep starkt, men denna roll var ingen match för henne, hon fick ju inget motstånd eller utmaning, tramsig och flamsig som inte berättar storyn rätt...betyget blir en tvåa...
Cast: Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson mfl...
AA