Flyboys 2006

Stolt skryter man med att "Flyboys" har skaparna bakom filmer som "Godzilla" och "Independence Day" och stjärnor som James Franco och Jean Reno i huvudrollerna. Det hjälper föga när det snart märks att marknadsföringen dundrar mycket men ihåligt. För regin står Tony Bill som i stort sett tidigare bara sysslat med att regissera diverse tv-serier och han lyckas inte särskilt bra med övergången till det stora formatet då fegheten och dom enkla vägarna lyser tydligt med sin närvaro.

Första världskriget är i full gång och 1917, tre år efter dess start har Amerika ännu inte gett sig in i kriget. Men det hindrar inte amerikanska grabbar från att bege sig till Frankrike och hjälpa till mot tyskarna. "Flyboys" är skildringen av kriget där det för första gången tog plats i skyn och trots att tyskarna hade bättre plan och effektivare vapen var det många unga män som ville upp i luften och slåss för sin sak. Blaine Rawlings (James Franco) var en av dom som efter att hans hem beslagtagits av banken bestämmer sig för att testa sitt liv till det yttersta. Därför ansluter han till Lafayette Escadrille ledd av den franske kapten Georges Thenault (Jean Reno) som snart påpekar att genomsnittslivslängden för krigspiloter är mellan tre till sex veckor.

Det är i väldigt lättuggad terräng man rör sig och som publik ligger man hela tiden ett steg före om det så är att beräkna dödsfall, kärlekshistoria eller för att inte tala om slutuppgörelsen. När det blir så lättstuderat så smalnar också filmens målgrupp avsevärt och egentligen kan alla över 15 år hoppa över den. Åldersgränsen på 11 år är också ett tecken på att det inte blir så mycket mer spännande än så. Nu behöver det givetvis inte vara en massa blod och våld för att en film ska bli bra men om man ger sig på en skildring av första världskriget så var det, som i vilka krig som helst, omänskligt brutalt. Nu blir det mest snäll tv-spelsaction utan vare sig någon nerv, finess eller underhållningsvärde.

Karaktärerna går runt som stolpskott och levererar den ena klassiska "krigsrepliken" efter den andra som tvingas ner i halsen på sin publik vilket gör att man bara längtar efter actionscenerna som i alla fall måste bjuda på lite underhållning? Nej, knappt det heller.

Därför blir det extra retsamt när filmens enda och lilla behållning, specialeffekterna, är väldigt ojämna. Vissa scener är välgjorda in i minsta detalj medan andra ger intrycket att budgeten inte alls räckt till. Då blir det ytterliggare ett moment att himla med ögonen när varken manuset eller actionsekvenserna levererar och med en speltid på alldeles för långa 140 minuter kliar det ovanligt mycket i snabbspolarfingret.

När en krigsfilm misslyckas med att vara realistisk, underhållande och/eller gripande känns meningslösheten stor. Men så går den ju också direkt till dvd. Och ja, det finns ett tillhörande dataspel.