Flygplan 2013

I moderna tider har den tekniska evolutionen kommit så pass långt att det inte räcker med att animerade filmer handlar om människor eller djur. Robotar och andra könsneutrala maskiner måste också klämmas in. Skaparna bakom "Flygplan" gör det inte lätt för sig när de, precis som i "WALL-E", trampar i klaveret och delar in karaktärerna i kvinnligt respektive manligt utifrån blått, rosa och fnittriga läten. En lite mer korrekt genusbild kan man väl begära år 2013 då barnfilmer har stort inflytande som uppfostringsmedel.

Skadebekämpningsplanet Dusty (Dane Cook) drömmer om att vinna en tävling i air racing men är inte tillverkad för att flyga i höga hastigheter. Han tillhör flygplanens lägsta kast med en krasslig motor samt få hästkrafter, och med hemstaden belägen på den amerikanska vischan får han inte mycket respekt från de elitisterna. Men ibland är allt som behövs bara en liten knuff på vägen; en dopad deltagare diskvalificeras vilket gör att Dusty får en chans att tävla i maratonet världen runt. Coachen Skipper är en veteran och lever som Jeff Bridges karaktär Big Z i "Surf's Up" på rykten om sina glansdagar.

Det här med underdogs som saknar alla förutsättningar till att lyckas är ett ganska urvattnat recept och denna fundamentala framgångssaga skiljer sig inte väsentligt från de historier som tidigare berättats. Dusty lider av svindel och ska vara ett föredöme för andra genom att övervinna sina rädslor. Disney målar upp en lattjo lajban-värld för alla små glin och sänder ut ett budskap om att ingenting är omöjligt.

Onödiga 3D-effekter är en biobesökares värsta fiende och den här filmen tar priset på att försöka dra in extra intäkter utan att inte ge valuta för pengarna. Skippa bågarna, ödsla inte tiden. Det är inte mycket drag i detta "fartfyllda" rally.