Focus 2015

Det går att se ”Focus” som det mindre begåvade barnet till ”American Hustle” och ”Ocean's Eleven”, en slickad heist-rulle som saknar den första förälderns anspråk och aldrig riktigt kommer upp i samma avspända elegans som den andra.

”Focus” är också Will Smiths första riktiga försök att reparera sin karriär efter bottennappet ”After Earth”. Han gör det genom att spela en oförskämt självsäker – Will Smith spelar självsäker?! – bedragare som kärar ner sig i en ung ficktjuvsadept trots att ”det inte finns något utrymme för kärlek i det här spelet”. 

Detta har han lärt sig av sin pappa, får vi veta, som tydligen även han var en första klassens svindlare med ett strängt känsloliv. Fast vi bryr oss egentligen inte om den backstoryn ett dugg – det är meningen att vi uteslutande ska vara intresserade av att se Will Smith och Margot Robbie råna rika människor på utstuderat sofistikerade sätt i glassiga nattklubbsmiljöer där alla dricker färgglada drinkar. Och det får vi.

”Focus” är en sådan där film där alla blåser alla ända fram till eftertexterna. Gjort på rätt sätt kan den sortens berättelser vara ordentligt underhållande, men då måste det finnas en intelligens och en stegring i vändningar och förbluffande avslöjanden som är konsekvent. 

Några av plundringsuppläggen i ”Focus” är finurligt genomtänkta medan andra kräver att man inte bara suspenderar sin misstro utan också ger den dödshjälp. Pulshöjande blir det egentligen bara i en scen, där huvudpersonerna blir indragna i en spontan vadslagningsduell med en absurd och stentät affärsman som låter insatserna skena iväg till astronomiska nivåer. 

Smith visar gammal god form när hans rollfigur är kaxig och flink med fingrarna, men framstår påfallande ofta som självmedveten och poserande när han ska hinta om inre smärta eller vara cool och förförisk. Det är fel strategi i det här fallet, eftersom hans manipulerande lyxlirare är tämligen osympatisk redan på papperet. 

Margot Robbie spelar i princip en vandrande trofé och gör mer än man kan begära av den uppgiften. ”Focus” lyckas undvika att torska dit i Bechdeltestet genom att bara ha en enda talande kvinna med i handlingen, man lämnar så att säga ”Walk Over”. Fiffigt! kanske manusförfattarna tänker samtidigt som de inte rensar kalendrarna för någon världsomspännande föreläsningsturné om genusrepresentation på film.

Med mindre kemi mellan huvudrollsinnehavarna hade hela företaget känts fullkomligt meningslöst, snarare än som nu, ”ganska meningslöst”. Men på det hela taget blir det tvångsplacering i fosterhem för ”Focus”. Varken ”American Hustle” eller ”Ocean's Eleven” lär vara intresserade av att uppfostra en underpresterande illbatting, det har jag svårt att se.