Foe 2023

Kärleken är central genom hela historien, och det är den som ifrågasätts och manifesteras i varje scen. På flera sätt är det här en dissekering av en förr i tiden bra relation och vad som sedan hände med den. Vi har sett den typen av ras skildras många gånger och ofta på ett bättre sätt.

 

Filmen handlar om Hen (Saoirse Ronan) och Junior (Paul Mescal), ett ungt gift par som lever ett lugnt liv på en gård någonstans, någongång i framtiden. Världen håller på att bli obeboelig och mänskligheten försöker hitta lösningar i teknologin. När en främling (Aaron Pierre) knackar på en kväll med ett olustigt erbjudande, börjar parets tillvaro att krackelera och relationen tar en tur mot något mycket mörkare. I takt med att parets liv skakas om i väntan på något outtalat, sätts både identitet, ursprung och kärleken, eller det som är kvar av den, på prov.

 

”Foe” är ett intimt och ångestladdat kammarspel som i ett större perspektiv handlar om hotet mot mänskligheten och vår oro för teknologins framfart. Men detta är också en filosofisk film om kärlek, relationer och vad som egentligen är det egna jaget, för en själv, men också för den man älskar.

 

Filmen är baserad på boken av Iain Reid (författare till ”I’m thinking of ending things”) och manuset är skrivet av honom och regissören Garth David. Det har utan tvekan några intressanta turer och en tankekittlande dialog som tack vare den fenomenala trion räcker ganska långt. Om det inte hade varit för annat som tvärtom drar ner både tempo och upplevelse rätt fatalt. Ty detta är en ganska tråkig film. Den kräver rätt sinnesstämning av åskådaren, men också tålamod. Det är genomgående mycket utdraget och händelsefattigt. Och trots att dramat stundvis gasar på vad gäller känslor, så finns ingen bränsle i historien eller i det dramaturgiska drivet. Jag tror att tanken säkert var att spänningen skulle finnas i det oförklarade. Men helt ärligt så varken finns eller händer det så mycket alls där.

 

Mescal gör sitt bästa och andas också liv i den komplexa Junior vars agerande är likaledes upprörande som relaterbart. Känslouttrycken är återhållsamma och intensiva samtidigt och jag vill både klappa till honom, och trösta. Även Ronan som Hen är bra. Hon reagerar på Junior med motsägelsefulla impulser och är ofta avvaktande i väntan på hans nycker. De två har kemi, och jag önskar karaktärerna allt gott, men kan inte riktigt förmå mig att helhjärtat bry mig. Mest nyfiken blir jag på Pierres Terrence, även om han också förblir ett enigma jag inte riktigt orkar lägga krut på att försöka greppa.

 

Det här är en film som ligger som ett löst sammansatt pussel med flera bitar på sniskan. Vi åskådare förväntas tolka och analysera karaktärernas beteende och respons på den omgivande misären för att   dechiffrera mening och innebörd allt eftersom. Och absolut. Jag är oftast på det tåget snabbare än de flesta, och ser därför med tveksam förhoppning filmen ytterligare en gång, för att vara säker på att jag inte missat nåt. Såhär efteråt måste jag dock medge att det var totalt två gånger för många.

 

”Foe” har sina stunder, men känns i slutändan som ett pretentiöst och glåmigt stycke drama med alldeles för högtravande ambitioner. Den försöker vara både eftertänksam och innovativ, men når inte hela vägen vad gäller något av det. Resultatet blir en blekgrå b-sida till ett  avsnitt av ”Black Mirror”, som på samma tema är så mycket bättre.