Following 1998

Vad kan man som filmskapare åstadkomma med 6000 dollar som budget att arbeta med? I händerna på de flesta regissörer skulle ett sådant projekt resultera i något som tydligt känns amatörmässigt. Med Christopher Nolan som regissör och manusförfattare så får vi en film som kvalitetsmässigt kan mäta sig med vilken mer påkostad film som helst.

 

Nolan visar redan här i sitt debutverk sin enorma kreativitet när det gäller att överföra sina visioner till film. Han förstår vilken effekt minsta estetiska eller emotionella grepp har på tittaren. Likt Alfred Hitchcock gjorde så utforskar han med psykologisk skärpa mänsklig fascination för det som egentligen är stört beteende. Här är det voyeurism och intrång i främlingars privatliv som skildras på ett sätt som är både obehagligt och kittlande.

 

Intensiteten är total från ruta ett. Vi kastas rakt in i ett pågående polisförhör. Den unge mannen som förhörs har sår i ansiktet. Något har hänt, men vi vet inte vad. Atmosfären är förtätad och tonfallet är avsiktligt iskallt. Nolan etablerade redan här sin extrema disciplin. Det här är mer noir än vad många filmer från den amerikanska vågen av film noir under 30- till 50-talen var. Filmen släpper aldrig sitt hårda grepp.

 

Berättelsen presenteras i tillbakablickar precis som i klassiska film noirverk som "Kvinna utan samvete" och "Sunset Boulevard". Vi får veta att den förhörde mannen ville vara författare. Han började följa efter ej innan utvalda människor på gatan för att samla material till de karaktärer som han skrev om. När han upptäckte att han blivit beroende av sin syssla så skapade han regler för sig själv. Följ aldrig någon för länge. Skugga aldrig samma person mer än en gång. När han bröt mot den sistnämnda var det vägen till förhörsrummet där han sitter nu.

 

Ett av kännetecknen på Nolans verk är en okonventionellt hanterad tidslinje. Här är berättarstrukturen ett pussel med väldigt många och små bitar som läggs framför våra ögon samtidigt som vi ser filmen. Vi vet aldrig vilken del av pusslet som nästa scen tillhör och i vilken riktning den pusselbiten kommer styra intrigen. Upplevelsen är totalt oförutsägbar och karaktärernas motiv förblir dolda.

 

Fotot är svartvitt med mörkt grå nyanser. Det matchar det moraliska dunklet i berättelsen. Ljuset känns dokumentärt. Fokuset på detaljer i kameraarbetet är trollbindande. Detta används på ett briljant sätt i den suggestiva öppningsscenen när föremål läggs i en låda av en hand iklädd en plasthandske. Varje föremål får noggrant fokus.

 

Även ljudbilden är perfekt. I en scen när en sked rör runt i en kopp kaffe blir rytmen i ljudet av metall som skrapas mot porslin i kombination med åsynen av de cirklande handrörelserna närmast hypnotiserande. Nolan låter detta moment få all uppmärksamhet under ovanligt lång tid. Filmmusiken är sparsamt använd, men när den dyker upp är den pulserande med inslag av skärande ljud som förstärker paniken.

 

Skådespelarna är okända, men deras insatser är enormt trovärdiga. Den knivskarpa dialogen levereras hela tiden med exakt rätt tonfall. Intressant kuriosa är att filmning bara skedde 15 minuter varje lördag tills filmen var klar för att aktörerna hade vanliga jobb under vardagarna. Dessa förhållanden märks inte för en sekund av i det stabila resultatet.

 

"Following" är en uppvisning i mästerligt filmskapande och en viktig bekräftelse på att konst inte sitter i plånboken utan i konstnärens förmåga att engagera publiken. Den är en djävulskt skicklig thriller som omedelbart visade att Nolan var en förmåga att räkna med. Det var på tiden att den nu efter 25 år kan upplevas på bio i Sverige.