Fonko 2016

”Fonko” handlar om den musikaliska revolutionen i Afrika men tar också upp sociala och politiska förändringar vid sidan av den. Det är efter ett tag intressant och lusten att veta mer väcks, men framförallt vill jag inte sluta lyssna på de fantastiskt hypnotiserande rytmerna som hela vägen ackompanjerar historien. 

”Fonko” är från början en svensk dokumentärserie av Lamin Daniel Jadama, Lars Lovén och Göran Hugo Olsson som nu några år senare blivit långfilm.

Filmen berättar historien om politiska, ekonomiska och sociala förändringar i det nya Afrika, förändringar som speglats och fortfarande speglas av kontinentens färgsprakande musik där klubb-beatsen på de mest påhittiga sätt blandas med traditionella rytmer. Vi får träffa artister och höra dem resonera kring utvecklingen i deras respektive hemländer, men också lyssna till deras berättelser om sina egna liv och karriärer.  

Detta är i huvudsak en väldigt ordinär dokumentärfilm. Inget anmärkningsvärt egentligen alls någonstans, men tack vare att det som berättas är desto mer nyanserat, fungerar den enkla formen väl. Det är rakt på sak, vi leds framåt med tydliga pedagogiska textskyltar som talar om för oss i vilket land vi är, vilka personerna vi får höra prata eller sjunga är och greppet är lika enkelt som effektivt. Den hela tiden guidande berättarrösten säger dessutom det som inte får plats i bilderna vilket också i slutändan ger en fylligare helhetsbild. 

Jag måste erkänna att jag var högst ovetande till vad jag skulle se när jag satte mig ner och filmen började rulla. Ett tag såg det ganska stökigt ut och jag visste inte riktigt vart det skulle bära vägen. Dock blev jag väldigt snabbt efter den inledande skepticismen gripen av detta högst historiska dokument om det avlägsna livet inte alls så långt borta och den hela tiden närvarande och otroligt inspirerande och genom allt influerande musiken, att jag inte för en sekund blev uttråkad eller ville att det skulle ta slut.

”Fonko” är som en lång och härlig musikvideo satt i sin historiska men också samtida kontext. Ändå saknar jag något just där och hade önskat mig ett ännu större och tydligare sammanhang och att jag tills sist hade känt mig klokare än jag faktiskt gör. Nu känner jag förvisso att jag fick veta en hel del nytt om sådant jag inte ens visste var intressant innan, men det jag utan tvekan minns bäst efteråt är musiken. Och det är absolut inte något som är ”bara”, verkligen inte. Fast för att det ska bli något mer än en snygg långfilmslång reklamsnutt för ny afrikansk musik och att jag ska bli helt uppslukad av det jag ser, vill jag ha mer berättat, mer av det visuella.

Med det sagt är filmen ändå väl sevärd, nyttigt tankeväckande och orsakar en skönt rytmisk oreda i rumpmusklerna så att man bara måste upp och skaka på dem.