För en handfull dollar 1964

Alla som minns Quentin Tarantinos "Kill Bill" tänker nog i första hand på alla referenser till asiatiska kampsportsfilmer. Men faktum är att handlingen och, inte minst filmens volym 2, är och förblir ett stort kärleksbrev till Sergio Leones dollarfilmer.

Leone hade, precis som Tarantino, en fantastiskt bra känsla för att hitta rätt aktörer. Han plockade upp en viss Clint Eastwood när hen var tämligen fast i ett amerikanskt tvålfack och använde hans anlete för att lansera sin ikoniska karaktär som både presenterats som ”Joe”, mannen utan namn och senare under smeknamnet ”Blondie”.

Denna namnlöse herre anländer i ”För en handfull dollar” till staden San Miguel vid den mexikanska och amerikanska gränsen. Han får nys om en brutal fejd mellan två smugglarfamiljer och bestämmer sig för att försöka spela ut dem mot varandra. Kanske inte den mest ädla av intentioner.

Poängen med ”För en handfull dollar” är att inte veta för mycket när man ser den. Visst fattar man att det handlar om en stenhård westernrulle där antihjälten inte tänker på någon annan än sig själv, men Leone har ändå några överraskningar i handlingen. Inte minst när mannen utan namn plötsligt inser att det finns annat att sikta på än skurkars ansikten.

Leone jobbar med oerhört läckra bilder som fullkomligt dränks i klassiska western-vyer. ”För en handfull dollar” är kanske den av dollar-filmerna som är minst storslagen, men den är också den som är mest intensiv. Här är det klaustrofobiska scener från ibland oväntade perspektiv som får samsas med förvånansvärt vitala skottlossningar. Trots att vissa saker ter sig tämligen tama med dagens standard är det överraskande bra driv i actionsekvenserna. Lägg till Ennio Morricones ikoniska musik som ibland är lika mycket ljudbild som smäktande toner. Hans bästa alster kom senare i dollar-trilogin, men det var här han, så att säga, satte tonen för filmmusik som fortfarande ger undertecknad rysningar.

Och mitt i allt detta står en 34-årig Clint Eastwood med sitt karaktäristiska väsande. En blick säger mer än tusen ord och Leone vågar vila kameran på Eastwoods uttrycksfulla uttryckslöshet. Det är någonstans i den här skarven som ”För en handfull dollar” lyckas sticka ut mot alla dussinwesterns.

Att sätta en utlännings blick på något klassiskt amerikanskt kan vara en lyckad teknik (fråga Ang Lee), men Leones storhet är hans hantverk som via Clint Eastwood både blir bekant och nytt. Skådespelaren själv var less på att porträttera godhjärtade hjältar i vit hatt på amerikansk tv och gillade möjligheten att porträttera en riktig antihjälte, vilket märks tydligt här.

Eastwood fick dock lite mer matnyttigt material att jobba med senare i dollarserien, men här i sin första poncho är det befriande att se någon som bara njuter av att få vara tvär och otrevlig.

Originaltiteln på filmen var egentligen ”Den magnifika främlingen”, innan man ändrade till en hårdare titel. Det hade dock varit en perfekt titel på filmens regissör. ”För en handfull dollar” är och förblir en riktig guldgruva för filmälskare, oavsett om man gillar western eller inte.