Till min dotter 2019

Artonåriga Waad Al-Kateab studerar ekonomi i Aleppo när staden sakta men säkert börjar förvandlas till en krigszon. Året är 2011 och regimen avrättar upprorsmakare och dumpar kropparna i floden. Snart slår undergångsstämningen slår över i ett regelrätt inferno. När bomberna börjar falla föder Waad dottern Sama (filmens engelska titel är ”For Sama”).

Med hjälp av en videokamera och bristfällig internettillgång dokumenterar hon sedan flickans uppväxt mitt i apokalypsen, under fem års tid. Maken Hamza är en idealistisk läkare som driver ett överbelagt sjukhus för krigets offer. Waad är där och filmar när lemlästade människor travas på varandra i sjukhuskorridorerna, hon låter oss i publiken se hur närliggande kvarter förintas i flygräder.

Det är ofta outhärdligt att bevittna. ”Till min dotter” närmast frossar i döda barn och anhöriga som förlorar förståndet av sorg, och kameran upphör aldrig att registrera vidrigheterna – det är som ett sällsynt brutalt nyhetsklipp utdraget i evighet. Som tittare har man inte längre lyxen att byta kanal, förträngningsmekanismerna mattas ut och man tvingas att stanna kvar i vansinnet. Det är absolut nödvändigt.

Alla människor definierar sina egna helveten, men att leva på den här platsen under den här specifika tidsperioden måste vara så nära begreppet man kan komma, objektivt sätt. Är det inte regimen eller ryssarna som skjuter ihjäl nära och kära så hotar hungersnöd och sjukdomar. Mitt i misären odlas trots det eller just därför en särskild slags galghumor. En familj kurar ihop sig under ett pågående bombanfall, mannen överröstar explosionerna och frågar sin fru om hon minns att han bara för några år sedan brukade sjunga för henne om kvällarna. Hon svarar att kriget ändå har fört med sig något gott eftersom hon nu slipper.

För Waad och hennes familj står skammen över att behöva lämna sin hemstad nästan i paritet med lidandet som det innebär att stanna kvar i ruinerna. Det är en envishet som är svår att begripa sig på, antagligen för att man själv aldrig har levt under en regim som mördar sina medborgare i kallt blod och i dagsljus. Att trotsa överheten är den enda makt man kan utöva, och att ge upp den blir ett svek mot nästa generation.

”Till min dotter” är ett unikt och blodsindränkt dokument, oundgängligt för den som vill – och ännu mer för den som inte vill – försöka förstå hur det är att leva i ett inbördeskrig som omvärlden mest verkar nöja sig med att förfasas över. Filmen lär med all sannolikhet knipa Oscarstatyetten för bästa dokumentär. Det skulle man i så fall kunna sympatisera med.