Forever 2023

”Forever” kvalar direkt in på listan över minnesvärda svenska tonårsfilmer för sitt unika fokus på sport och vänskap. Jessika Jankert som står bakom manuset berättade i en intervju med Moviezine att hon själv spelat fotboll hela sitt liv. Och det märks då hon mycket elegant dribblar svettiga träningsscener med hormonstinn relationsproblematik. En lagsportens ”The Karate Kid” med dialog som andas ”Fucking Åmål” och som lyckas beröra till tårar (även för en som aldrig sett en hel fotbollsmatch förut = jag).

 

Berättelsen centrerar kring bästa vännerna Mila, Flutra Cela, och Kia, Judith Sigfridsson, som spelar i samma fotbollslag och inte bara slåss för en plats i Gothia Cup, utan också för sin vänskap. Kia är empaten som alltid ställer upp för den mer temperamentsfulla Mila. Deras kontrasterande personligheter skapar ständigt nya konflikter och där Mila drömmer om en fotbollskarriär, drömmer Kia mest om skolkamraten Samir.

 

”Forever” är en känslomässig karusell där tjejernas vänskap är lika skör av bubblande hormoner, som den är stark av tid. De tycks ha känt varandra sedan barnsben och i första scenen får vi se hur Kia ristar in ”Forever” på bådas fotbollsskor. Handlingen berör lika delar deras av- och på-förhållande som fotbollen. Men framför allt är de kanske en spegling av varandra. Av Milas tendens att främst fokusera på sig själv, och av Kias att tänka på laget. Personlighetsdrag som kommer de båda till gagn, men som också är deras ömma punkter och som de tvingas omvärdera då före detta fotbollsproffset Lollo, Agnes Lindström Bolmgren, kommer in som deras nya tränare. För Lollo är fotboll självklart seriöst. Särskilt damfotboll.

 

Filmen belyser också orättvisorna kring dess status på flera träffsäkra sätt utan att bli alltför politisk eller förutsägbar. Som i en scen då tjejerna helt enkelt utmanar killarna på en match för att spela om vilket lag som ska få åka till Gothia Cup. Detta i en ålder då killar och tjejer dessutom sägs vara likvärdiga fysiskt.

 

Det närmsta jag kommit en lagsportfilm tidigare är troligen ”The Mighty Ducks” (1992), om inte ”Whip It” räknas. Men ”Forever” lyckas förtrolla mig, trots noll intresse för fotboll. Det är hur filmen gestaltar Milas envishet som briljerar. De kunde gott vågat sig på att stryka några ”fucking” också för Flutra Cela spelar så förbaskat bra att hon lätt hade kunnat förmedla sin ilska och frustration utan den tonårsklichén. Och något stereotypt blir det när hon vägrar ha på sig klänning på skolavslutningen, hennes totala ointresse av killar och bråken med sin mamma om hennes framtid, men bortsett från en handfull tillrättalagda scener är det otroligt skönt att se en tonårsfilm där halva kommunikationen INTE består av emojis eller chattext i spexiga typsnitt taggade över halva duken. Där en 15-årig tjej kan behålla sin vänskap och satsa på det hon vill. Med en temperamentsfull sjuåring hemma blev jag också glad över att ”Forever” är barntillåten. Hon behöver se att det är okej att vara arg. Och tjej. Och gilla sport. Mer sådant tack!