Förr eller senare exploderar jag 2014

"Förr eller senare exploderar jag" är den något knepiga svenska titeln på boken "The Fault in our Stars" av John Green från 2012 och nu alltså även filmen som bygger på den litterära förlagan.

Det där felet i ens stjärnor, från originaltiteln, syftar på ödet som ibland vill annorlunda och när det annorlunda betyder som för berättelsens huvudkaraktärer, att leva med och antagligen för tidigt dö i cancer, då är det väldigt många fel i stjärnorna. Fast vad kan man göra om felet ändå är där, med döden hotande runt i princip vartenda hörn? Jo, leva. Leva ännu mer. Ta till vara på tiden man har. Älska så mycket man bara kan och förhoppningsvis bli älskad tillbaka. Det kan man göra.

"Förr eller senare exploderar jag" är Hazel Grace Lancasters berättelse. Hazel är en 17 årig tjej med långt framskriden lungcancer och med sig som en ständig påminnelse om sitt tillstånd måste hon ha sin syrgastub som hon alltid går och släpar på. På sina föräldrars inrådan börjar den något nedstämda tonåringen i en stödgrupp för ungdomar med cancer, då just depression är en tråkig biverkning av, inte så mycket cancern i sig utan snarare, som Hazel själv uttrycker det - det faktum att man håller på och dör av den. Under andra mötet med gruppen träffar hon den enbente Augustus Waters, en ung kille som själv precis överlevt skelettcancer och tycke uppstår.

Shailene Woodley som Hazel och Ansel Elgort som Augustus (senast spelade de bror och syster i tonårsdystopin "Divergent") passar verkligen bra som det tappra unga paret vars stjärnor felar. Speciellt Woodley är fenomenal. Denna unga kvinna går från klarhet till klarhet och jag kan inte nog uttrycka min beundran för hennes känsliga men samtidigt intensiva och fullständigt övertygande gestaltning av den brådmogna och ack så älskvärda Hazel. Även Elgort funderar väl som den mer levnadsglada och något teatrala Gus. Han kanske inte hela vägen känns lika trovärdig som Woodleys Hazel, men det går an då han ju faktiskt är en person i hennes berättelse och alltså för oss övriga framställd genom hennes ögon. Kemin och samspelet dem emellan är hur som helst helt rätt och ordentligt sprakande varför jag utan tvekan köper varje steg av deras förälskelse.

Detta är en väldigt vacker kärlekshistoria och även om kärleken uppstår i en på många sätt sorglig och mycket svår cancerkontext så tar det svårmodiga aldrig över. Visst blir jag hela tiden påmind om den verklighet som omger de två, men faktiskt glömmer jag det nästan lika ofta och myser ikapp med att deras kärleksrelation blommar. Det är så fint att se deras förväntansfulla ansikten lysa upp så fort telefonen piper till och sedan få ta del av den oemotståndligt gulliga och samtidigt pirriga konversationen i de animerade sms-bubblorna som ploppar upp på duken med jämna mellanrum. Men även om det som sagt är otroligt gripande, jag berörs till tårar flera gånger under de två timmarna som filmen är, så är skrattet och leendet hela tiden lika närvarande som gråten.

Efteråt fylls jag, mitt vemod till trots, av en sällsamt livsbejakande känsla och jag tänker att fel i de där stjärnorna (hur mycket fel det än är), kan faktiskt bli lite rätt ändå.