Avförtrollad 2022

“Förtrollad” (2007) är en alldeles fantastisk rom-com. Förutom den stjärnspäckade ensemblen med den gnistrande Amy Adams i spetsen, har halv-musikal-halv-animerade filmen ett sorts magiskt skimmer över sig. Den hjärtevärmande berättelsen om prinsessan Giselle som hamnar på villovägar träffade mitt i prick hos en bred publik och är en sådan tidlös film jag personligen återkommer till år efter år. I filmen möts klassisk och modern animation, som i sin tur vävs ihop med livs levande riktiga människor - allt paketerat i något som verkligen kändes som direkt sprunget ur en vacker gammal sagobok.

 

Förutom att berättelsen är hoppfull, glädjefylld och spännande, så bröt den faktiskt mark även på andra planer. Giselles saga innefattar inget av de trötta gamla historierna som sin tids rom-coms ofta hade - vi slapp tacksamt nog elaka missförstånd, att pojken betedde sig dumt eller att flickan behöver en “makeover” för att vara värdig. Istället är sensmoralen att hitta din egen styrka och det du vill, sen är kärlek en bonus. Det brukar ju sägas att sagor är de som är som allra mest klyschiga och enkelspåriga, men här var det faktiskt tvärtom.

 

Men har sagor alltid lyckliga slut? Ja, det trodde jag lite naivt efter att “Förtrollad” hade bokstavligen förtrollat sig in hos åtminstone i mitt hem. Hela 15 (!) år senare är uppföljaren “Avförtrollad” här, och i den har Giselle och Roberts (Patrick Dempsey) kärlekshistoria resulterat i ett spädbarn; men lyckan verkar ändå inte helt infinna sig hos den lilla familjen som även består av Roberts (numera tonåriga) dotter Morgan (Gabriella Baldacchino). De två nyblivna föräldrarna längtar ut från den högljudda staden New York och beslutar sig för att flytta ut till förorten Monroeville, till Morgans stora förtret. Hejdå “livsfarliga” New York, välkommen till ett slitet rosa sagoslott ute i ingenstans.

 

Förflytten från storstaden fungerar fint, åtminstone för oss tittare, även den här rundan och vi får ett kärt återseende av karaktärer vi redan tidigare njutit av. Giselle är minsann lika glättigt positiv vad som ska föreställa tio år senare, något som däremot ställs bjärt i kontrast till den mer tonårsvresiga Morgan. För när Morgan har svårt att passa in i sin nya skola vänder sig Giselle till ett magiskt trollspö från hennes hemland Andalasia, vilket av en olyckshändelse medför att hela förorten förvandlas till en livs levande sagovärld. Magiskt och fantastiskt kan man ju tycka, men om det är något "Lilla sjöjungfrun" lärt oss är det att ska du ge dig i kast med stora önskningar, så bör du läsa det finstilta. När den virvlande magin omkring sig påminns Giselle av vad hon egentligen är till Morgan - en styvmamma. Och vi vet ju hur styvmödrar beter sig i sagorna..

 

“Avförtrollad” är precis som sin föregångare, ett hopkok av olika sagor och Disney-berättelser. Här snuddar vi vid Askungen, Snövit, Rapunzel och andra odefinierade myter som vi nog känner igen, men inte riktigt kan placera i en specifik saga. Att vi i den här berättelsen går från verklighet till sagovärld istället för tvärtom som i sin föregångare, gör filmen aningen svårsmält. Själva idéen med att baka ihop sagofantasier med hård verklighet bjuder på en del skratt (de tog upp i princip halva trailern), men detta läggs alltså snart åt sidan i förmån för trollformler och kulisser. Jag hade gärna stannat kvar i hur den udda familjen tacklar förorten - utan inblandning av magiska trollspön.

 

Direkt-till-streaming-filmen “Avförtrollad” är en typ av film som skulle ha kammat hem många fler poäng ifall den hade förenklat sig. Förutom huvudbryn med en rebellisk styvdotter så måste Giselle även ge sig i kast med Maya Rudolphs förortsdiva, komplett med två minions.

 

Rudolphs karaktär Malvina Monroe är dessvärre en ren utsagt tråkig, ogillbar skurk som definitivt inte kommer i närheten av föregångarens häxdrottning som spelades av självaste Susan Sarandon. Amy Adams jobbar på med det hon har, och Giselles tvära kast mellan sitt vanliga positiva jag och en ond styvmoder är rejält imponerande i sig (notera att Adams har fått sex Oscarsnomineringar!), men hon kan tyvärr inte bossa över en hel, rätt krokig, storyline själv.

 

Efterlängtat nog får Idina Menzel (som numera verkar vara drottning över både Andalasia och Arendelle) äntligen stämma upp i sång (även om jag direkt efter glömt bort dem), däremot får dumsnälla prins Edward (James Marsden) inte alls det komiska utrymme han tidigare - med all rätt - stångade sig till.

 

Med risk att låta som en kränkt fanboy, så skulle jag helst vilja skicka tillbaka "Förtrollad"-gänget till ritbänken och leverera oss en betydligt enklare historia. Tack vare mångfacetterade Amy Adams och unga fyndet Baldacchino så räddas filmen från att bli ett totalt magplask - men det är heller inte en särskilt värdig uppföljare. Blir det mot förmodan en tredje film vill jag dock tillbaka till realismen, kulturkrockarna, och den härligt tidlösa känslan. Men helst av allt vill jag nog att vi slutar på topp, njuter av vår första “Förtrollad” som den är, och lever lyckliga i alla våra dagar.