Förtrollad av Paris 2013

24-åriga Laura drömmer om kärleken, om prinsen som ska komma och svepa med sig henne från den tråkiga vardagen. När hon träffar Sandro tror hon att han är det hon väntat på och livet verkar också därefter ett tag vara för bra för att vara sant. Men så träffar Laura Maxime som också han skulle kunna vara prinsen. Eller kan det finnas flera?

"Förtrollad av Paris" är en saga om kärlek och livskriser. Det handlar om prinsar, prinsessor, borttappade skor och en och annan groda. Manuset är fyndigt och den romantiska men väldigt uttjatade historien har flera rätt roliga och många gånger finurliga referenser till bland andra Askungen och Rödluvan.
Det är en berättelse om människor, både yngre och äldre, och den är skildrad på ett något annorlunda sätt mot hur sagor vanligtvis skildras och även om allvarliga ämnen också tas upp, så finns hela tiden ett trivsamt skimmer över historien. Ändå fattas något väsentligt i botten.

Det känns som att det egentligen inte händer något, vilket såklart är konstigt eftersom jag hela tiden ser massor ske. Fast kanske är det så att för mycket och för många har pressats in med resultatet att inget till sist engagerar och det blir tråkigt. Tidigt börjar jag hoppas på att åtminstone få skratta, vilket jag inte får, då filmen för att vara en komedi innehåller väldigt lite humor. I alla fall av sorten som man skrattar åt. Jag får några fina Parisbilder, ser lite franska kyssar och känner en ryckning i mungipan eller två, men i övrigt låter förtrollningen vänta på sig.

Det finns absolut en del som man skulle kunna byggt vidare på, då tanken är kul och manuset på sina håll träffande, men samtidigt lämnar det alldeles för mycket övrigt att önska. Att karaktärerna är välspelade hjälper föga då det inte finns någon riktig substans i dem. Agnes Jaoui som både skrivit manus och regisserat spelar även en av rollerna och hon gör sin karaktär riktigt bra. Hennes Marianne är tillsammans med Jean-Pierre Bacris Pierre de mest nyanserade i en skara av flera potentiellt intressanta personer som inte får något utrymme.

För att göra det mindre bra lite sämre är flera av kvinnorna irriterande passiva och bara sitter och väntar på att prinsen ska komma. Det är 2013, vill jag ropa, upp på hästen och hämta honom själv! Och när de sedan (jag säger inte vilka) får varandra dyker en obehagligt putslustig och på något sätt typiskt fransk (fördom?) slutkläm upp på duken: "De levde lyckliga i alla sina dagar och var ofta otrogna mot varandra", vilket bara känns dammigt och inte särskilt kul alls.