Found Footage 3D 2016

Found footage i 3D är ett något problematiskt koncept. Den numera vanliga genren bygger på att hemmavideor hittats som visar övernaturliga och läskiga händelser, vilket ska göra att filmen känns trovärdig och därmed ännu mer obehaglig än vanliga skräckfilmer. Hemmavideor och övervakningskameror, som filmerna ofta använder, är ju sällan i 3D. ”Found Footage 3D” motiverar användandet av 3D-formatet genom att handla om ett filmteam som ska göra en found footage-film i 3D. Väldigt meta med andra ord.

När filmteamet anländer till inspelningsplatsen visar det sig att det faktiskt skett mystiska händelser i området. Under inspelningen börjar teamet märka av allt mer oförklarliga fenomen och sakta men säkert börjar de förstå att något övernaturligt sker på inspelningsplatsen. De går därmed snabbt från att vara skådespelare i en skräckfilm, till att bli offer i ett riktigt found footage-fall.

Det invecklade konceptet med en film om ett filmteam som gör en film, visar sig fungera riktigt bra. Det märks tydligt att filmskaparna själva är insatta i skräckfilmernas vanliga klyschor, något som de driver om med skarp pricksäkerhet genom hela filmen. Med repliker som; ”Ljuset är skit, ljudet är skit, men gissa vem som betalar för det”, skapas en komisk och satirisk stämning som varar genom hela filmen. Hela found footage-konceptet dissekeras och varje moment drivs med. ”Varför i helvete har du inte lagt ner kameran och sprungit iväg?” är exempelvis en fråga jag själv ställt mig många gånger, som filmen tar upp och skämtar friskt med.

Sett som en satirisk skräckkomedi är filmen riktigt bra, mycket bättre än de urvattnade produktionerna som finns i genren. ”Scary Movie”-serien och den ännu sämre ”A Haunted House” har inget att komma med i jämförelse. De relativt okända skådespelarna i ”Found Footage 3D” gör i stora drag ett mycket bättre jobb än de gästspelande kändisarna i dessa två filmserier. Speciellt Scott Allen Perry, som spelar den skeptiske ljudteknikern Carl, sticker ut som en perfekt bikaraktär.

Det filmen inte lyckas med, vilket till stor del bidragit till det låga betyget, är skräckmomenten. Det tar alldeles för lång tid innan något läskigt händer och när filmens onda antagonist väl börjar visa sig, sker allting väldigt snabbt. En så pass lång skräckfilm som ”Found Footage 3D”, behöver skapa en kuslig stämning mycket tidigare. Nu skrattar man mest fram till de tio sista minuterna, då de läskiga momenten börjar ske. Man hade gott kunnat skippa stora delar av de utdragna inspelningsscenerna och lagt till fler skrämselmoment. Till och med några lätta ”jump scares” hade passat bra, även om filmen delvis driver med konceptet som ett enkelt och billigt knep.

Ett annat problem med filmen, är att 3D-filmningen inte passar särskilt bra med genren. De ryckiga, ofta dåligt belysta scenerna är svåra att titta på och gör att man snarare mår illa än blir spänd. Det finns med andra ord kanske en anledning till att detta är den första found footage-filmen att visas i formatet.

Sammanfattningsvis misslyckas ”Found Footage 3D” med att skapa en läskig skräckfilm, men för ett fan av genren är den ett underhållande homage till found footage-filmer.