Från andra sidan 2005

Den spanska regissören Jaume Balagueró gör ett nytt försök att skrämma livet ur sin publik precis som för några år sedan i den förbisedda ”Darkness”, med Lena Olin och Anna Paquin. I ”Från andra sidan” ger han Calista Flockhart chansen till ett liv efter ”Ally McBeal”. Här spelar hon en sjuksköterska som kommer till ett snart nerlagt sjukhus med en mystisk kraft inom sig. Synd för henne att det inte stängt för länge sen…

Amy (Flockhart) anländer som nattsköterska till ett barnsjukhus som snart ska stängas ner. Resurserna är få på den våning som är kvar och de föräldralösa barnen som är för sjuka för att flyttas innan nedläggningen är understimulerade. Snart märker Amy att det är något som inte stämmer på avdelningen då hon tycks höra konstiga ljud och se saker. Ingen annan sköterska på avdelningen verkar ha märkt något och Amy misstänker att det är hennes förflutna som spelar hennes hjärna ett spratt, men när barnen börjar prata om ”den mekaniska flickan” på övervåningen inser snart Amy att det kanske inte enbart är fantasier hon och barnen upplever.

”Darkness” satt jag och såg mitt på ljusa dan men den skrämde trots dagsljuset verkligen vettet ur mig, jag var (och nu är jag förnedrande ärlig) tvungen att stänga av den efter en stund för att invänta sällskap för att ha modet att se klart. Inte undra på att förväntningarna inför Balaguerós nästa var med blandad skräckförtjusning väldigt höga. Och det börjar också ganska lovande med ett öde sjukhus (bara där har man tacksamt mycket gratis) och en scen där ett av barnens ben plötsligt bryts av mitt på röntgenbordet där han ligger helt still. Sen går det snabbt åt skogen och det blir det klassiska tjafset om att barnen bara fantiserar, en plågad Calista Flockhart som tvivlar tack vare ett dunkelt förflutet och en skrämselteknik helt utan finess och känsla.

Mörka korridorer och mystiska ljud kan vara nog så otäckt, men när man har en ledande aktris som ständigt spelar över och när man kör på samma spänningsuppbyggnad i scen efter scen så blir det aldrig otäckt. Då ska sägas att jag hör till den skaran av väldigt lättskrämda personer.

Sidospåren filmen tar när Amy ska söka reda på sanningen är överösta med vägen-till-sanningen-klichéer och när det är dags för avslöjandet har man för länge sedan tappat intresset. Jag känner bara en enorm lättnad över att filmen snart är slut. Jag är väldigt förvånad att regissören misslyckats helt med ”Från andra sidan” då han satte sin prägel i både ”Darkness” och genombrottsfilmen för oss i väst, ”De namnlösa”.

Det ska inte bara risas, filmen har faktiskt ett bra foto, klassiskt skrämmande musik och någon enstaka skrämselscen. Men i sin helhet är ”Från andra sidan” en grym besvikelse som inte alls lyckas med sitt mål utan levererar bara samma trötta handling som vi matats med så många gånger tidigare. ”Fragile” blir i min engelska ordbok ”skör” och ironiskt nog är det också det bestående intrycket som infinner sig efteråt.