Från djupet av mitt hjärta 2014

Svensk film, denna ömsom hyllade ömsom bespottade industri. Där tunga Guldbaggedramer och indierullar trängs med oräkneliga deckare/snutfilmsuppföljare och komedier med någon från ”Hey Baberiba”. Det är svårt att klämma ur sig något fräscht och samtidigt sevärt. Skaparna bakom ”Från djupet av mitt hjärta” gör sitt bästa och resultatet är förvånansvärt sevärt om än ojämnt.

Bland filmens styrkor är att den ger sig på en genre som svensk filmindustri ofta ryggar bort ifrån. Psykologiska ungdomsthrillers är ett svårsmält recept och kan lätt närma sig kalkongränsen (minns ni ”Järngänget”?). Här är det inte alls så illa, mycket tack vare ett snyggt och välspelat hantverk.

Begåvade Felice Jankell (som imponerade i ”Unga Sophie Bell”) har huvudrollen som Madde, en mentalt instabil ung kvinna med gott om känslomässigt bagage, inte oväntat från minnen av föräldrar som spökar. Hon ger sig ut på en camping- och kanottripp med tre vänner och det dröjer inte länge innan svartsjuka, hjärnskakningar och en och annan flashback gör att helvetet bryter löst.

Skogen är alltid en tacksam miljö för att skapa spänning och utveckla infekterade relationer och hetsiga konflikter till våld och ond, bråd död. Vi har sett bland annat i ”Den vilda färden” (som gör sig påmind inte minst i kanotscenerna) och en handfull slasherfilmer. Här utnyttjar man den lika vackra som skrämmande naturen med läckra, soldränkta bilder.

Även de unga skådespelarna lyfter filmen. Jankell (som ärvt mamma Annikas utstrålning och pappa Thorsten Flincks talang) injicerar kött och blod i en svår roll. Motspelarna gör bra ifrån sig och förmedlar känslor av såväl hopplöshet som terror. Tyvärr kämpar de lika mycket med personliga demoner som med ett ganska hopplöst manus.

För i historien har man irrat bort sig i en tafatt berättarröst, pretentiös poesi och övertydlig symbolik. Rollfigurerna är inte ointressanta men stundtals genant dialog fäller krokben för de inblandade. Att det snart blir relativt uppenbart var filmen är på väg berövar den dessutom på det adrenalin som man anar borde finnas där.

Och det är riktigt synd, för den här typen av svensk film görs sällan till aldrig. När hantverket är så bra och skådespelarna så duktiga så önskar man att det fanns en starkare berättelse att klamra sig fast vid. Den ultimata, svenska thrillern fortsätter att vara en mystisk, ouppnåbar helig graal. Vi kan dock vara glada att vi inte är på samma nivå som ”Det okända” – men en svensk ”Den vilda färden” är dessvärre inte att prata om.