Frankenweenie 2012

För snart 30 år sen, innan Tim Burton blivit ett household-name i Hollywood gjorde han en svartvit kortfilm för Disney med titeln "Frankenweenie", en söt liten film fylld av de karaktärer, teman och miljöer som vi idag kallar Burtoneska. Nu kommer långfilmsversionen, i stop-motion och 3D - fortfarande svartvit.

Filmen följer lille Victor Frankenstein, en klassisk Burton-arketyp till misfit som växer upp i en liten stad där allas namn verkar hämtade ur 50-talsskräckisar. När Victors älskade hund, tillika bästa vän Sparky blir påkörd av en bil, inspireras Victor av sin nye naturvetenskapslärare Mr. Rzykruskis (Martin Landau) föreläsning om åskans kraft och bestämmer sig för att låta framlidne Sparky bli en del av hans projektarbete. Uppmuntrad av föräldrarnas tomma sympatier i uttrycket: "Om vi kunde ta tillbaka Sparky hade vi gjort det." skrider han till verket. Men precis som i den givna förlagan "Frankenstein", så leker man inte med döden utan konsekvenser.

Likt J.J. Abrams och Scorseses samtida nostalgiska bitar är "Frankenweenie" en film om film på flera plan. Filmen öppnar med en oemotståndlig "Ed Wood"-doftande film i filmen där Sparky spelar hjälten i Victors senaste bakgårdsmonsterfilm, vilket sätter tonen för resten av den lika charmiga som sockersöta paraden av hattlyftningar som är "Frankenweenie". Samtidigt som Burton Disneyifierar hela Universals klassiska monsterfilms-line-up är hans senaste reanimation-animation en tydlig promenad längs minnenas allé i Burtons egna Hall of Fame. Han tar med oss längs de sömniga gatorna av förorterna vi minns från "Edward Scissorhands" där vi träffar rangliga bleka kloner av karaktärer från "Nightmare Before Christmas" och "Corpse Bride" till tonerna av Danny Elfmans snurrigt familjära toner i det närmaste stop-motion genren kommit en greatest hits-skiva.

Problem uppstår dock när Burton och hans ständige manusväpnare John August blåser upp en relativt enkel historia till tre gånger speltiden. För i gapen som uppstår måste nya idéer in och jag är inte helt övertygad om att de finns där. Jag känner att det finns två rimliga vägval de kunde tagit med denna, antingen kunde de likt "Coraline", omfamna skuggorna och underligheterna som tillhör fantasins och den gotiska sagans värld för att fylla bioduken och kittla biobesökarna. Eller om de nu envisas med de ständiga filmreferenserna, åtminstone försöka nyttja dessa för att bjuda till skratt som i "Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse". Men de undviker båda ytterligheterna vilket resulterar i en film som upplevs relativt tandlös för att vara till bredden fylld med monster. Manuset bjuder inte heller på någon skrattfest direkt. Även om Mr. Whiskers, den glosögda katten som kan spå framtiden i sitt bajs, ständigt i famnen på Winona Ryders lika storögda som förvirrade grannflicka, är omöjlig att besegra i arga leken.

Även om filmen charmar mig kan jag inte låta bli att se på Victor, en enstöring till filmskapare som återupplivar sin döde hund, som en filmisk metafor för hur Burton maniskt syr ihop och försöker återuppliva lik från gamla succéer. Ett problematiskt arbetssätt för en älskad visionär som prisats högt för sin originalitet, samtidigt som flertalet av verken ur hans 2000-tals oeuvre faktiskt varit remakes - så även denna.

Det finns en viss risk för att han i processen drar skam över sitt aktade namn och de klassiska filmer vars dockor han släpar ur graven och åter tvingar att dansa för pengar Halloween efter Halloween. Jag menar "Frankenweenie" står och går på egna ben men börjar man syna sömmarna är det svårt att inte se likdelarna från de filmer Burton spottade ur sig på toppen av sin karriär och inse att det ligger en hund begraven någonstans. En hund Burton inte kan låta bli att gräva upp.

Jag säger inte att likdoften inte kan dövas med popcorn och cola och samtidigt ska det understrykas att "Frankenweenie" är det bästa Tim Burton spottat ur sig på många år, visuellt och scenografiskt fulländad markerar den ett kliv tillbaka till de filmformer som gjort honom så älskad. Han kommer ganska långt med nostalgisk charm och söthet så fans av hans tidiga verk blir nog inte besvikna samtidigt som "Frankenweenie" är en perfekt ingångsfilm till dessa för en ny generation av blivande Burton-lovers. Men visst kan nostalgi ha en bitterljuv eftersmak, denna gång med en svag nyans av lik.