Frankie Mac - Huliganen 2004

För ett tag sen i höstas kunde man som biobesökare se det engelska ”Football Factory”, en rå och realistisk skildring av fotbollsvåldet i England. Olika individer med olika bakgrunder som alla hade ett gemensamt intresse: fotbollsvåld. De var inte direkt några härliga, underbara fotbollssupporters som brann för laget. Snarare var de ett gäng hopplösa, kriminella, stökiga bråkstakar som skapade bråk och problem i fotbollens namn och gav sig på motståndarna och ibland även på varandra.

Filmen hade redan innan den svenska premiären fått viss uppmärksamhet för framför allt de våldsamma scenerna och slagsmålen. Det blev inte mycket bättre av att olika supportergäng i Malmö bestämde sig för att göra upp under bioföreställningen i salongen. Tråkigt nog för riktiga bioälskare bestämde sig SF för att plocka bort den ur repertoaren; alltid trist när en majoritet ska straffas för att ett fåtal inte sköter sig.

I ”Frankie Mac: Huliganen” får man stifta bekantskap med huvudpersonen Frankie och hans kompisgäng; fyra våldsamma, halvgalna grabbar som då och då roar sig med att slå ner folk, förolämpa dem, sno deras saker och annat destruktivt. Kommer man in på en bar med andra normala gäster och utan flera vakter är det garanterat att de ger sig på någon, utan anledning, bara för att ”ha kul”. Det är grabbar runt 25 år men som mentalt befinner sig på ett mindre barns nivå. Våld och ett grovt språk är nästan det enda de förstår.

Trots alla sina dumheter och våldsamheter kan Frankie tänka lite mer än de andra. Hans drömmar sträcker sig längre än att supa och slåss. Finns det hopp kan man tänka sig. Han har precis lärt känna tjejen i skivaffären dit gänget ofta går för att lyssna gratis på musik. Till en början är hon kallsinnig och avvisande. Frankie får jobba och anstränga sig för att komma henne närmare. Skärpning ger resultat! Han lyckas visa en mer seriös sida av sig själv; tillräckigt mycket för att skivaffärstjejen Helen ska acceptera honom och ge honom en chans.

Frankies andra förhållande är med Mary. Inte nog med att hon är vacker och snäll; hon verkar bry sig om Frankie. Det är Frankie också medveten om: må detta nya förhållande även hålla honom borta från supande och leda honom in på ett mer konstruktivt leverne. Det är en chans som Frankie inte tänker slösa bort. Tack vare Mary håller Frankie på att förändras till någon bättre. Han är mån om att få mer ordning på sitt liv och bli en mer framgångsrik människa. Fast riktigt så enkelt är det inte. Frankies gamla gäng har inte glömt honom. Hans tidigare bakgrund vill ofta göra sig påmind. Hur mycket Frankie än anstränger sig finns gänget ändå där. Att lämna det gamla är lättare sagt än gjort; en gång huligan alltid huligan.

”Frankie Mac: Huliganen” är en film som rör om känslorna. Kevin McKidd i huvudrollen gör en riktigt bra roll. Från att ha varit den onde våldsamme huliganen förvandlas rollfiguren successivt till den seriöse, omtänksamme och självbehärskande Frankie. Det gör han bra, utan att förhasta sig och utan att man ska veta vart handlingen är på väg. Någonstans under filmen i takt med att hans självkännedom växer och han tar avstånd från sitt förflutna börjar man även känna med och sympatisera med honom. Från att ha varit en avskyvärd galen typ övergår han till en trevlig ansvarskännande kille som vet hur man uppför sig. Det är beundransvärt.

Filmen har också en del gemensamt med den uppmärksammade ”Trainspotting” om narkomaner i Edinburgh där också denna film utspelar sig. Kevin McKidd hade även en roll där, liksom i ”Kingdom of Heaven”. Rollen som Mary spelas av Susan Lynch som även synts i ”Kärlekens raseri” och ”Casa de los babys”.

”Frankie Mac: Huliganen” heter ”Sixteen years of alcohol” i originalet, kanske inte det första man skulle gissat men det ger också en bild av alkoholens roll i filmen.

Per Ganbar