Freaks Out 2021

Regissören Gabriele Mainetti för i sin andra film vidare det italienska filmarvet från den store Federico Fellini. Den hyllade mästarens poetiskt drömska tonfall med inslag av lekfullt burlesk humor är en uppenbar inspiration för Mainetti. Detsamma gäller Fellinis säregna balans mellan eufori som verklighetsflykt och verklighetens hårda ton. Mainetti tar alla dessa influenser och applicerar dem på något så oväntat som superhjältegenren. 

Året är 1943 och platsen är naziockuperade Rom. Vi följer fyra cirkusartister som reser runt och sätter upp föreställningar ledda av den faderlige Israel (Giorgio Tirabassi). Alla är de missfoster i omgivningens ögon och alla har de mystiska förmågor. Matilde (Aurora Giovinazzo) bär på elektricitet i sin kropp. Cencio (Pietro Castellitto) kan styra insekter. Fulvio (Claudio Santamaria) är en urstark man med varulvslik behåring. Mario (Giancarlo Martini) är en mänsklig magnet. 

När kriget på ett chockerande sätt slår sönder deras lyckliga tillvaro hamnar de på driven utan Israel som försvunnit. Vänskapen mellan de fyra håller dock hoppet uppe. En cirkus styrd av den kände pianisten Franz (Franz Rogowski) blir målet för deras färd. Föga anar de att Franz är nazist med allt annat än goda avsikter med att släppa in dem i sin trupp.

Det här är inte den första filmen på superhjältetemat som berört ämnet nazism. Till skillnad från tidigare filmer så vågar "Freaks Out" dock ta ämnet på allvar. Nazisternas grymhet skildras i råa våldsscener som hade platsat i en seriös krigsfilm. Detta kommer dock inte i vägen för underhållningen. Sällan har balansen mellan blodigt allvar och vildsint verklighetsflykt genomförts så lyckat som här. 

Temat utstötthet är grunden till hela manuset. Det hanteras på samma djupt mänskliga sätt som Ingmar Bergman gjorde det i bland annat  "Gycklarnas afton" och Fellini i "La Strada". Gemenskapen mellan karaktärerna i gruppen som vi följer skildras med stort hjärta och enorm empati. De har sin egen fantasivärld som även vi magiskt dras in i. Till och med Franz är en utstött som desperat kämpar för att accepteras av nazisterna, men som istället hånas av dem. Han är en karaktär som vi känner med trots de grymheter som han begår.

Skådespelarna gör fantastiska insatser. De tar oss genom komedi, tragedi och alla nyanser av känslor däremellan utan att träffa falskt en enda ton. Det bidrar till att man älskar karaktärerna från första sekunden. Mest glänser Castellitto när han fångar Cencios charmiga värme med samma trovärdighet som han uttrycker melankolin som finns under ytan. Han får alla de bästa replikerna i den mustiga dialogen. Även Rogowski sticker ut när han ger allt i en roll som hade kunnat bli en klyschig skurk, men som istället blir en emotionellt komplex människa. 

Visuellt så är det här cineastisk njutning i toppklass. Scenografin är enormt kreativ med fantasifulla scenbyggen. Kameran rör sig smidigt runt skådespelarna. Ljussättningen växlar mellan drömsk värme, naken realism och färgstark lekfullhet. Fotografen bemästrar alla dessa nyanser till perfektion. Det blir aldrig det minsta rörigt trots att växlingarna oftast sker från scen till scen. Actionscenerna blir med all denna kompetens både snygga, smutsiga och intensiva.

Soundtracket förstärker effektfullt såväl starka känslor som lekfull ton. Det väver vid ett par tillfällen in musik av Guns 'N' Roses och Radiohead på ett briljant sätt. När Franz framför låten "Sweet Child 'O' Mine" i instrumental version på sitt piano så förenas det svindlande visuella i form av glamourös färgskala och svepande foto med det medryckande musikaliska till en scen som för tankarna till regissören Baz Luhrmanns stiluppvisningar.  

Trots alla jämförelser med andra filmskapare som jag gjort så råder inte minsta tvekan om att filmens konstnärliga uttryck är Mainettis egna. Som medförfattare till manus, regissör, medproducent och kompositör till musiken så har han haft mycket konstnärlig kontroll över verket och det märks. Att med så låg budget som 12 miljoner euro skapa något så här mäktigt är imponerande. Det visar tydligt att allt är möjligt med kärlek till filmkonsten som drivkraft.

"Freaks Out" visar att superhjältefilm kan vara stor filmkonst som tilltalar den smala arthousepubliken utan att tappa de spektakulära kvaliteter som publik till en underhållande blockbuster söker. Till och med Martin Scorsese som så hårt kritiserat superhjältefilm skulle nog hålla med om att det här är en fantastisk filmupplevelse värdig att kallas äkta konst.