Freedom Writers 2007

Det är 1992 och Rodney King-misshandeln har lett till enorma upplopp på Los Angeles gator. Rasmotsättningarna och gängvåldet slår alla rekord och resulterar i bland annat 120 mord. Baserad på en sann historia berättar ”Freedom Writers” om en lärares enträgna kamp för och om sina high school-elever i efterdyningarna av upploppen. Dessa elever kommer från diverse hårt utsatta områden i Long Beach, Kalifornien och i deras vardag ingår ingredienser som gängvåld, kriminalitet, drive-by's, familjemisshandel, droger etc. Som ett led i en integrationspolitik har de hamnat i en tidigare välrenommerad skola, vilket inte gillas av merparten av skolans personal. Det enda de ser är ett fruktansvärt förfall där boven utgörs av dessa elever och resultatet blir ett ömsesidigt ointresse för varandra och för själva undervisningen. In träder Erin Gruwell, en vit kvinna från medelklassen och nyutexaminerad lärare med skyhöga visioner. En kombination av tidigare juridiska ambitioner och erfarenheterna av upploppen har fått Erin att inse att det är i skolan man måste fånga upp barnen, innan de hamnar framför domstolen.

Det är inte svårt att tycka att Erin framstår som extremt naiv och verklighetsfrånvänd med sina ständiga colgateleenden och man längtar efter att hon ska få sig en reality check. Och när den välkommer både i form av motarbetande kollegor och elever måste man faktiskt beundra hennes fasta övertygelse som inte låter sig rubbas. Dock tvivlar jag på att jag skulle vara lika positivt inställd till filmen om den inte vore baserad på en sann historia, utan skulle snarare lämna biosalongen med en känsla av att ha fått tagit del av en bit förenklad Hollywoodproducerad skev verklighet.

Trots att det är spännande att följa utvecklingen hos både eleverna och Erin, förmår inte filmen övertyga mig helt. Det som ska svida och göra ont, gör inte så ont och det som ska glädja och inge hopp, inger inte tillräckligt med hopp. Jag önskar att man hade valt att koncentrera sig mer på elevernas historier, vars dagböcker trots allt ligger till grund för filmens manus, eller skildrat även andra aspekter av Erins liv mer omfångsrikt (hennes äktenskap som hon får offra till exempel), för att skapa intimare band mellan publik och karaktärer. Filmens största problem är förmodligen just att man för att få med alla perspektiv snabbspolar sig igenom en komplex historia, istället för att begränsa sig och fördjupa sig i valda delar. Nu får man istället inte riktigt till det på något plan. Allting sker i så snabb takt att tilliten som byggs upp mellan Erin och eleverna till exempel tycks uppstå nästan över en natt. Det skadar ju kredibiliteten en smula. Trots detta är en del scener väldigt starka, mycket tack vare många duktiga skådespelare som lyckas bära upp filmen riktigt bra. Speciellt härligt är det att se Imelda Staunton som den förbittrade och missunnsamme know-it-all-lärarinnan Margaret Campbell. Och jag måste även erkänna att mina ögon tårades vid ett par tillfällen.