French Exit 2021

En av Michelle Pfeiffers mest ikoniska roller är tveklöst som Catwoman i “Batman återkomsten”. Det är därför lite kul att hon gör en egen återkomst som en annorlunda typ av kattkvinna i den här indierullen. Och även om det är en vanlig människa av kött och blod istället för en serietidningsfigur vi har att göra med så finns här en känsla av en femme fatale på ålderns höst.

 

Pfeiffer spelar Frances Price, en societetsdam som flyr Manhattan när hon mister sitt hem och arvspengarna börjar sina. Hon flyttar till en lägenhet i Paris med sin unga son Malcolm (Lucas Hedges) och en katt som hon har en minst sagt speciell relation med. Medan mamma och son försöker lappa ihop sin lite svala relation så samlas en rad udda karaktärer i deras nya hem.

 

Syftet med alla dessa karaktärer, inklusive en kaxig spådam (alltid sevärda Danielle Macdonald), är ganska oklart och även om skådespelarna är begåvade så får de slita med rollfigurer som varken är särskilt roliga eller välutvecklade. Det blir alltså upp till Pfeiffer att ge filmen ett välbehövt lyft och det gör hon med bravur. Om filmen funkar som någonting så är det en påminnelse om vilken suverän aktris Pfeiffer är.

 

Det är hon som gör att filmens lite ojämna humor fungerar även om det främst gäller filmens överlägsna första halva. Vare sig hon rödvinsberusad vässar köksknivar eller krossar sömnpiller med en klacksko så gör hon det med passande små nyanser och självklart lugn. Hon förkroppsligar galant överklassdamen som stolt kämpar med att hålla huvudet högt när hon blir av med allt.

 

Inledningsvis är det en stundtals fascinerande och puttrigt småkul karaktärsstudie. Typiskt för genren indiehumor så drar man självbelåtet ut på skämten, som i en scen med en dildo i en frys. Det fungerar ibland, ibland inte. Men efter några intressanta iakttagelser om klasskillnader så introducerar man två twistar i mitten av filmen som gör att luften går ur lite. Det känns lite fattigt och meningslöst.

 

Det är lite av en jaha-upplevelse till film som inte är upprörande dålig men inte heller särskilt spännande. En nedtonad, tystlåten och långsam indierulle som blir sevärd tack vare Pfeiffers alltid välkomna närvaro. Hennes förstklassiga prestation tillsammans med ett läckert foto som utnyttjar höstfärgerna gör att filmen slinker ned likt ett lagom gott men inte så väldigt minnesvärt franskt vin.