Friday the 13th 2009

Det finns bara två anledningar att se den här filmen. Antingen roas man sjukligt mycket av att se människor få vassa saker uppkörda i huvudet. Eller så gillar man att glo på pigga tonårsbröst. Allt annat är nämligen försumbart. Det gäller särskilt den tunna intrigen där några ungdomar intet ont anandes beger sig ut i en stuga vid den ökända skogen kring Crystal Lake Camp. Här har du alla stereotyperna – den odräglige bratkillen, de slampiga partybrudarna och den pårökte nörden. Jared Padalecki kompletterar som mystisk hojåkande snubbe som letar efter sin försvunna syster – en tjej som tillhörde gruppen campande ungdomar som slaktas av en viss Jason i introt.

Den nya "Friday the 13th" är en plastig produkt som lever endast på kraften på sitt namn och på vissheten att servera det som utlovas – närgången och pardonlös slakt utan prut. Hockeymaskmördaren från Crystal Lake Camp Jason uppdaterad till 2009 är mest banal. Varken spettandet i sig eller de individer som utsätts för det har genomgått någon mer avancerad förvandling än att trollas in i vårt nuvarande decennium. Hockeymaskfetischisten Jason är fortfarande helt oemottaglig för smärta och argument men hans aura har tappat sitt skimmer. Möjligen är det nya uppfriskande inslaget egenheten att han kan kasta en yxa med kuslig precision på femtio meters avstånd (på en birollsfigur) men inte förmår döda huvudpersonen när denne ligger avtuppad. Svårt att vara kategorisk när man inte sett seriens alla 98 delar.

Det som inte behöver betvivlas är däremot hur likgiltigt och klyschigt allt blir i slutändan – från Jasons förklarande bakgrundshistoria, till hans underjordiska gångar och mörka skog. Visserligen är den enslige slaktarens stuga rätt obehaglig med all sitt upphängda och uppradade krimskrams och dammiga inredningar men filmens regissör behärskar inte konsten att vara subtil och fokusera på detaljer. I Jonathan Levines skräckis ”All the Boys love Mandy Lane” fanns åtminstone en rolig jargong och lekfull attityd men här går filmen mest på tomgång till nästa slakt. Seriehunken Padalecki, är en lika uttrycksfull huvudroll som en skosula och de två skådespelerskorna som axlar speltiden vid hans sida är lika nollställda som sina repliker. Den mest avgörande intrigdetaljen i handlingen – en detalj som räddar huvudpersonernas liv mer än en gång - blir mycket slarvigt genomförd trots att den borde getts betydligt mer tyngd.

Återstår då den eviga och olösliga gåtan. Hur tänker offren i b-skräckfilmerna egentligen? En psykotisk massmördare lurar i deras omedelbara närhet. Som en ostoppbar maskin plöjer han sig igenom människokött, med stål – hackar, spettar och hugger ihjäl sina offer som skriker av skräck. Impulsen att ge sig ut på egen hand i mörkret och splittras från kamraterna borde aldrig vara mindre än just då. Ändå är det exakt vad Jasons offer alltid gör. Fulla, pårökta och ständigt kåta rusar de tanklösa ungdomarna beredvilligt i dödens käftar. De har gjort det sen seriens första del 1980. ”Scream” lekte under nittiotalets senare hälft skickligt med klyschorna i slasherfilmer som det här, våghalsigt balanserande mellan skratt och skräck. "Friday the 13th" klampar bara stabbigt in i de gapande fällorna utan att ens hinna registrera att den skarprättas av banalitet och tristess.