Frighteners 1996

Peter Jackson, hobernas frände, hade en märklig karriär bakom sig innan han tog sig an fantasyvärldens bibel. Mest känd är han nog för ”Braindead” och ”Svarta Änglar”, två berättelser vilka kan ses samspela i ”The Frighteners” med sin mix av brutal, kallblodig mördarstory och svart humor. En klassisk Halloweenmysig komedi-skräckis som andas 90-talets vemod. En film som snarare ger känslan av att vakna upp med en husspindel på kinden än en clownklädd macheteförsedd mördare under sängen. Helt enkelt mer lagom för en fegis som jag.

Som vuxen, och fantastikförfattare, letar jag ständigt efter inspirationskällor som matar den inneboende fantasin. Vilket inte alltid är helt enkelt när ens sociala flöde översvämmas av IFLscience-uppdateringar och Hans Rosling-utlåtande. ”The Frighteners” är en sådan inspirationskälla som påminner mig om att det knarrandet ljudet från vinden inte är blåsten utan spöket Oskar som partajar med sina polers.

”The Frightneres” är som om ”Ghostbusters” gift sig med ”Häxorna från Eastwick” och fått ”Sjätte sinnet” som son. Originalmanuset briljerar för det mesta med sin mix av quirkiness och kusliga massakermördarvibbar. Den föredetta lyckade arkitekten Frank Bannister, spelad av M.J Fox, kan efter en olycka se spöken och agerar därefter depressiv ghostbuster. Via en snygg änka snubblar han över en riktigt bad-ass-ande som strävar efter att sätta ett makabert rekord. Frank blir under berättelsens gång alltmer osäker på sitt eget psyke samtidigt som han måste rädda den lilla staden där han bor från ondskan. 

Jacksons humor balanserar som vanligt mellan skönt bisarr och tramsigt under-bältet vilket alltid varit ett av mina problem med honom. Samtidigt lyckas han utan klassiska skräckfilmsknep (såsom typiska hoppa-fram-sekvenser) bygga upp ett obehag som likt Danny Elfmans kyrkklocks-crescendo perfekt kulminerar i slutet av storyn. Filmen är dessutom späckad med klassiska spökhistoria-miljöer: det nerlagda, mögliga sjukhuset, det hemsökta spökhuset och kyrkogården såklart. Filmen bjuder även på sköna 70-tals-inzoomningar och trots 20 år på nacken är specialeffekterna helt okej - bortsett från slutet där det verkar som att den tröttaste digitaleffekts-killen från ”Mumien” fått fritt spelrum. Spökena  har dessutom en fin eterisk design.

Överflödet av specialeffekter är dock på bekostnad av agerandet då det märks att skådespelarna i merparten av scenerna spelar mot ingenting. Särskilt Fox är onödigt stel och karaktären Frank känns på gränsen för seriös för honom.

Den bästa rollprestationerna görs av Dee Wallace som spelar Patricia, och Jeffrey Combs som spelar en störd FBI-agent vars huvudsyssla är att infiltrera ockulta sekter. Tack vare sköna sidokaraktärer är ”The Frighteners” fylld med små märkliga scener som när FBI-agenten efter att ha råkat visa sin hakkorstatuering tar fram en hemorrojdring att sitta på. Denna konstanta pendling mellan ytterligheter representerar filmen väl. Från det obehagliga med psykopatmördare via det underfundiga allvaret i ”Death ain't a way to make a living” till under-bältet-humorn. 

Tyvärr finns det en del logiska luckor i storyn, och framförallt i hur spökena interagerar med människorna och vice versa. Dock inget jag stör mig nämnvärt på och en höstkväll när åskan mullrar utanför fönstret kryper jag gärna ner under filten igen, lyssnar på Elfmans orgeltoner och sveps med av känslan att spöket Oskar är inne på andra shotsbrickan. Jag matar gärna vår vetenskapens värld med fler storys som öppnar dörren till ännu outforskade territorium.