Frihetens pris 2006

“It’s a story about independence”, säger Ken Loach. Regissören för oss i “Frihetens pris ” tillbaka till 1920-talets Irland. Vetefälten vajar i vinden, öl serveras på pubbar, fattigdomen genomsyrar invånarna, människor dör av svält. På gatorna marscherar den engelska milisen och förtrycker det irländska folket. Filmens berättelse ser vi genom ögonen på den unge irländaren Damien, spelad av Cillian Murphy (”28 Days Later” och ”Batman Begins”). En man med någorlunda trygg tillvaro i och med en fin medicinutbildning i bagaget. Precis när Damien är på väg att lämna Irland för ett jobb på ett sjukhus i London, blir han vittne till ett mord för mycket, signerat engelsmännen. Tre ”Blacks and Tans” som de kallas, misshandlar både fysiskt och psykiskt Damien och hans vänner mot en ladugårdsvägg, för att sedan besinningslöst mörda den 17-åriga pojken Michael i en hönsgård. Med ännu en oskyldig irländares blod spilld väljer Damien att överge sin plats i London, och möta sin bror Teddy, som är känd som en av ”The Trenchcoat Thugs”. En gerilla som kämpar för Irland, mot den engelska ockupationen.

Filmen har verkligen skapat uppståndelse i England. Kritikerkåren skrev så gott som ned den flera månader innan filmens premiär. Guldpalmen som Ken Loach fick i maj 2006, menade de var ett Life Time Achievement Award och hade ingenting med ”Frihetens pris” att göra. Jag förstår att det är svårt att göra en sådan här film utan att trampa folk på tårna. Den målar upp en sida av England som är svår att smälta, en sida engelsmännen länge velat förtränga och vifta bort. Det sorgliga är väl att vi har flera bevis på att förtrycket mot Irland har fortsatt i flera hundra år. Men lika mycket som det här är Ken Loachs sätt att kritisera Englands agerande för 80 år sedan, kritiserar han även det Tony Blair gör när han sätter engelska trupper i Mellanöstern, och river upp samhällen och oskyldigas liv, igen. Filmen blir även större än vad jag hade väntat mig. Jag ser referenser till Bush, och saker som Guantánamobasen.

För mig har ”Frihetens pris ” mycket gemensamt med Spielbergs omdiskuterade ”München”. Båda är mycket viktiga filmer, som inte bara imponerar politiskt, utan även filmiskt. Ken Loach är väl inte sen med att få kvalitetsstämpel på sin regi, och det är ett välarbetat manus han arbetar utifrån, av Paul Laverty. På skådespelarfronten hittar vi inte många fel heller. I rollen som Damien visar Cillian Murphy en bredd som skådespelare som jag inte sett förut. Förutom Cillian Murphy tycker jag filmen ligger hos Liam Cunningham. Han gestaltar den maktlöse lokföraren Dan, som utan tvekan vill ge sitt liv för Irlands frihet. Jag tycker om Ken Loachs sätt att visa upp en tvetydig moral i filmen. Det är tvärsäkert att engelsmannen gör fel i hans ögon, men moralpaniken råder inom irländarna. Många vill inte sluta mörda förens allt går enligt Irlands noter, och andra är trötta på kulorna som viner, och går med på att mötas på halva vägen med England. Dessa konflikter bland karaktärerna ger ”Frihetens pris” flera lager under filmens huvudkoncept. Dessa lager fungerar dock lika utmärkt som filmens utgångspunkt. Tvärtom, det gör filmen på det hela taget mycket intressantare.

”Frihetens pris ” skakar om och berör, det är inget tvivel om saken. Jag hoppas filmen skapar en debatt även här i Sverige, där vi ifrågasätter vårt eget förflutna. För vi har våra mörka sidor, vi också. Allvarligt talat, hur ofta läser vi i historieböckerna om sameförtrycket som vi har haft i Sverige. Eller rentav har?