From Paris with Love 2010

Fransmannen Pierre Morel har egentligen sin karriär som filmfotograf, men efter lyckade franska scifi-actionfilmen "District 13" ("Banlieue 13") och ännu mer framgångsrika thrillern "Taken", båda med Luc Besson ("Léon") som manusskribent så har han gjort sig ett namn som regissör också.

Även i "From Paris with Love" har Morel samarbetat med Besson, men nivån når inte riktigt upp till förväntningarna. Kanske är det för att Besson inte skrivit själva manuset här utan "bara" kommit på storyn. Jag tycker i alla fall att det är framför allt finkänsligheten i replikerna och i karaktärerna som saknas i det senaste verket.

James Reece (Jonathan Rhys Meyers) jobbar i Paris som hemlig agent, men tycker inte att han får tillräckligt ansvarsfulla uppgifter. Allt det ändras när han får Charlie Wax (John Travolta) som partner. Wax metoder är allt annat än subtila och det tar inte många timmar innan Reece vita skjortkrage är tillskrynklad och nerstänkt av blod.

Upplägget med två helt motsatta personligheter som försöker lösa ett fall ihop är klassiskt. Mest påminner konstellationen om den i "Dödligt Vapen" där Danny Glover är helt övertygad om att Mel Gibsons vanvettiga sätt att nå resultat kommer att få honom dödad.

Tyvärr tar Travolta sin rolltolkning, av den skjutglade och psykotiske polisen som ändå får jobbet gjort, aningen för långt. Det når både nivå av parodi och osmaklighet när han helt utan ett uns av charm vräker ur sig rasistiska påhopp om franska grodätare och pakistanska terrorister, sätter på prostituerade på jobbtid och tvingar den nya partnern att sniffa kokain. Ja, jag förstår att han ska vara en tuffing men det måste ändå göras med någon form av glimt i ögat.

Fallet de löser eller problemet de rensar bort, beroende på hur man ser på det, antar hela tiden nya former, men är egentligen rätt oviktigt. Det känns som om "From Paris with Love" kunde ha handlat om precis vad som helst. Det viktiga är motsättningarna mellan Wax och Reece och att det finns tillfälle för mycket action.

Och det gör det. Travolta får verkligen möjligheten att visa upp vilka actionkvaliteter han har när han hamnar i slagsmål, desarmerar bomber, skjuter hejvilt och dödar bovar till höger och vänster. Ofta görs det rätt snyggt koreograferat. Att det långt ifrån alltid är befogat är mindre viktigt. Jag menar, varför ta ditt automatvapen och skjuta de tre terroristerna som håller på att fly ut ur en byggnad när det är så mycket enklare att beräkna exakt hur många sekunder det tar för dem att springa ner och istället kasta en bomb i huvudet på dem?

Men såna här små detaljer ska man inte fundera på om man ska njuta av "From Paris with Love". Man får helt enkelt acceptera ett visst mått av bristande logik för att få önskade actionsekvenser. I mitt fall funkar det bra. Jag hänger inte upp mig i någon större utsträckning på trovärdighetsproblemet utan låter mig kastas runt mellan de intensiva scenerna.

Och när vändningen i storyn kommer så får det hela ny fart igen. För trots att den inte kom som någon överraskning, så sker det ändå nästan chockande plötsligt när det väl händer.

"From Paris with Love" funkar bra som en underhållande action utan mycket hjärna. Men de som tror att bara för att man gillade "Taken" så kommer man gilla även denna kan ha en besvikelse framför sig. Visst innehåller båda ett stort mått action, men för mig är det två helt olika typer av filmer. Den första är konstant allvarlig och man vet vad målet är hela tiden, medan den senare försöker baka in humor och det tar tid innan man blir klok på vad fallet går ut på.

Det är inget snack om att "Taken" är den starkare av de två, men tar man "From Paris with Love" för vad den är kan man lätt ha kul för stunden.