Frozen River 2008

Dagarna före jul lämnas Ray Eddy (spelad av Melissa Leo) ensam med sina två barn. Hennes spelberoende man har stulit deras handpenning till det nya huset och försvunnit spårlöst. Av en slump träffar Ray Lila (Misty Upham), en ung Mohawkkvinna som smugglar människor över den mäktiga St. Lawrence flodens frusna vatten. Det är snabba pengar i desperata tider. Och det dröjer inte länge förrän även Ray blir inblandad.

Det är kallt och slaskigt; grått och vemodigt. Blåfiltret övervakar varje tagning, varje scen. Det är den amerikanska drömmen slagen i spillror; ett porträtt av the-every-day-struggle. Men varken misären i sig eller den alltmer mörkare händelseutvecklingen är spekulativ eller oäven. Det är bara en tillbakadragen och klassisk amerikanska independent, där fokuseringen ligger på det hårda livet kring och under existensminimum. Det är trailerparktrash vi talar om, amerikas utstötta vita underklass.

Inblicken i den omfattande människohandeln mellan Kanada och USA är förstås ett någorlunda oväntat inslag i immigrationsdebatten, men det blir aldrig uppenbart politisk. Spekulationerna lämnas därhän. För i ”Frozen River” är det istället den ensamma människan som står i centrum, underhuggaren som i desperationens tecken tvingas till alltmer drastiska handlingar. Det ställs många viktiga frågor om vad som är olagligt kontra oetiskt. Men det är befriande nog överlämnat till betraktaren att avgöra. För regissören Courtney Hunt är frågorna viktigare än svaren. Att hon dock fascineras av de ursprungliga nordamerikanernas öde är förstås underförstått. Men dömandet låter hon vara osagt. Skonat från politisk korrekthet alltså.

”Frozen River” är fullständigt övertygande i alla led. Spelet är troget., det är simpla ”oskrivna” dialoger (som i sitt mest extrema uttryck påminner om indierealismen i ”Juno”) och själfulla uttryck i det snöiga, gråa fotot. Det är en magisk odyssé genom de nordamerikanska indianreservaten och dess kringliggande melankoliska samhällen. Det är vidare fysiskt jobbigt när det mörknar – själsligt såväl som nattligt. Ta till exempel sekvensen när en bebis glöms kvar på havsisen, mitt ute i nattens ingenstans. Det är ruggigt spännande och så påfrestande att man måste skruva på sig och ta ett extra andetag. Gastkramande hade en Hitchcockfantast hävdat.

Tematiken är välkommet tvåsidig: det är bitvis fnissigt roligt och stundtals extremt rörande. Särskilt Melissa Leo som den kämpande tvåbarnsmodern är magnifikt naturnära; ta första scenen till exempel, där vi plågsamt följer hennes tårar och inhalerar hennes cigarettrök. Där kanske vi har årets filmscen förresten, en karaktärspresentation utan dess like. Det är så ärligt; ingen glittrande makeup eller tillrättalagda frisyrer för att skapa något som inte finns. ”Frozen River” är inget spel, bara en historia ur livet själv. Så enkel, så komplicerad. Den ger ett fullständig övertygande avtryck på den mänskliga själen.