Frukost på Tiffanys 1961

Audrey Hepburn spelar Holly Golighty, en ung lycksökerska i New York som lever för fest och glamour. Pengar får hon från de många rika män som uppvaktar henne, som hon allt som oftast upptäcker är vad hon kallar "råttor" eftersom de tror att de äger henne bara för att de ger henne pengar. När författaren Paul Varjak, spelad av George Peppard, flyttar in i lägenheten över Hollys blir han snabbt fascinerad av hennes till synes lättsamma och obekymrade manér och hennes livsstil. Men allteftersom de umgås mer och mer, inser Paul att det nog finns mer under ytan än vad Holly vill medge.

Det är även genom Pauls ögon som vi som åskådare följer filmens utveckling, och blir på så sätt lika sårade och illa berörda varje gång Holly hugger klorna i en ny man. Det är just detta speciella förhållande till Holly som gör henne så sympatisk trots sin ytlighet, och som gör filmen så speciell - vi liksom Paul vet att hon egentligen inte vill ha det liv hon lever, och att hon letar på helt fel ställen efter sätt att tillfredsställa sin inre tomhet. Frågan som ställs till Paul i början av filmen - är hon eller är hon inte en bluff? - visar sig vara mer komplicerad än vad den först tycks. Det lättfärdiga beteendet som ibland antyds - men bara antyds, för det här är trots allt en Hollywoodfilm - ligga nära prostitution, är genuint så tillvida att det är en del av Hollys personlighet, men att hon är väl medveten om att hon kan utnyttja det för att få sin vilja igenom blir alltmer uppenbart.

Audrey Hepburn får här chansen att spela en karaktär som är betydligt mer mångbottnad och substantiell än de roller som hon annars är känd för. Hon smälter in utmärkt i filmens miljöer och dess ton, och är perfekt både som den manic pixie dream girl som hon på ytan spelar och som den mer melankoliska, sårbara kvinna hon tillåts vara tillsammans med Paul.

Hollys största behållning som karaktär är just att hon vill framstå som vad vi idag benämner manic pixie dream girl, och fastän hennes livsstil möjliggörs av generösa ekonomiska bidrag från män, så fortsätter hon hela tiden att vara sin egen person, hon är aldrig där bara för att tillfredsställa Paul eller för att låta hans karaktär utvecklas. Det är snarare Holly som utvecklas som karaktär genom filmen, vilket sällan är fallet för kvinnor på film. Även om "Frukost på Tiffanys" skulle underkännas med råge på Bechdeltestet är det på så vis ändå till en viss grad en feministisk film, där kvinnan får ta plats och får existera för sin egen skull.

Filmen förstörs lite av att en del karaktärer görs betydligt fånigare än vad de behöver vara. Det är som om filmskaparna kände att filmen skulle bli publikvänligare om där fanns karaktärer att skratta åt, men istället känns inslagen av humor inkonsekventa och billiga i en film som hade klarat sig mycket bättre som renodlat drama. Mickey Rourke i rollen som Mr. Yunioshi är dessutom en av filmhistoriens mest ökända fall av rasistisk nidbild, och är betydligt mer obekväm än rolig att se.

Även om filmen har förlorat lite av den skärpa som karaktäriserar dess förlaga, kortromanen med samma namn skriven av Truman Capote, så är det en intrikat film med många trådar som väver in i varandra. Somliga får kanske lite mindre utrymme än vad man skulle önska - hur mycket vet till exempel Holly egentligen om de kriminella förehavandena som hon är inblandad i, och hur blev hon ens inblandad i dem till att börja med? Men allt som allt är det en tillfredställande film som trots sitt smått skavande typiskt Hollywoodska feelgood-slut kommer stanna kvar på klassikerhyllan länge än.