Fucking Åmål 1998

I filmvärlden tillskrivs ord som "mästerverk" ofta de riktigt storslagna filmerna, med episka berättelser, teknisk fulländning och skådespelare i världsklass. Men det behöver inte vara mer komplicerat än så här. Förstagångsregissören Lukas Moodysson ställer en billig kamera i ett hörn, riktar den mot ett gäng amatörskådespelare och skapar samtidigt en av de mest ärliga och äkta tonårsskildringar någonsin i svensk film.

I centrum står Elin och Agnes, två småstadstjejer som inte kunde vara mer olika. Elin är klassens babe och Agnes den utstötta. Elin är frustrerad över tristessen i Åmål och vill att något spännande ska hända i hennes liv. Agnes är hemligt förälskad i Elin, hon skriver kärleksbrev på datorn som ingen någonsin ska få läsa, och duckar undan glåporden från klassens mobbare. Ödet drar ändå skolans mest och minst populära tjej till varandra, vilket efter en hel del känslostormar slutar i en av tidernas skönaste komma-ut-scener.

Men "Fucking Åmål" är mycket mer än en lesbisk kärlekshistoria. Det handlar om utanförskap, om tonårskänslor, om längtan och olycklig kärlek. Om hemmafesterna som alla andra är bjudna till. Om mobbing och rykten. Om missnöjda tonårsdöttrar och tjatiga föräldrar. Om lördagskvällarna med chips och cola när allt man vill är att bli full och hångla upp någon. Kort sagt, hela den emotionella bergochdalbanan som hör till tonåren och som alla vi på ett eller annat sätt kan relatera till. Det är ett under att samla allt det på lite drygt 80 minuter men Moodysson lyckas.

Samtidigt är det en klockren skildring av 90-talet. Såhär i efterhand syns det hur han perfekt fångat allt som var stort då, och som vi nu skäms för att minnas med viss nostalgi. Årtiondet då DiCaprio var flickidol, man lyssnade på och luktade som Robyn och "Scream"-affischer prydde väggarna. Innan Macen blev trendig och Loket blev bortglömd.

Soundtracket känns trots det aldrig daterat. Låtarna med Broder Daniel i spetsen tillför filmen rejält med attityd. Det är få regissörer som klarar av att höja en scen med kända låtar på de rätta ställena. Tarantino är en, och Moodysson en annan. Och icke att förglömma, manuset är en oneliner-fabrik utan dess like. A-brunnar och Oboy fick en helt ny innebörd tack vare Moodyssons penna, som nog aldrig varit så vass som i början av hans karriär.

Själv har han inte riktigt gjort något lika underhållande eller folkkärt sedan dess, och de flesta av filmens unga skådespelare har valt helt andra vägar i karriären. Vi lär aldrig få veta vad som hände med Agnes och Elin sedan dess, när gymnasiet och verkligheten tränger sig på och Oboyen tar slut. Det gör nog bara "Fucking Åmål" ännu mer speciell. Som en one-hit-wonder som aldrig blir uttjatad.