Führerns elit 2005

Huvudpersonen Friedrich går från fattiga och nedgångna kvarter in i elitens stängda rum tack vare sina hårda nävar som utmärker sig i boxningsringen. Hela världen antar en rosaskimrande ton medan hans huvudform mäts, hans ögonfärg bedöms och hans hårfärg avgörs. Uppenbarligen hänger det på håret eftersom hans lintottsblonda utseende ger honom klassificeringen nordisk 1b och tillträde till skolan för eliten av den ariska ungdomen.

Friedrich själv beskriver skolan sagoartat och naivistiskt - en skola i ett slott med boxningslokal, segelflyg, duschrum och när man väl tar studenten kommer man aldrig mer att behöva oroa sig för pengar.

Den tyska filmen ”Führerns elit” ser ut som en oljemålning hela filmen igenom - som en nazistisk version av tavlan Grindslanten där ariska pojkar med äppelkinder slåss för äran. Estetiskt, tillrättalagt och lite lagom slitet i hörnen. Visst är det till det yttre likt filmen ”Ondskan”, fast de här internatskoleeleverna nöjer sig inte att hålla sig inom landets gränser. De räknar kallt med att nazismen ska få världsherravälde och att de ska få göra karriär som ledare för till exempel Moskva och London. Vilket får mig att undra om Lundsbergs internatskola smider planer på att ta över världen. Fullt sannolikt.

Det är en märkligt vilsam stämning över hela filmen. En vag obehagskänsla råder, men det är egentligen inte så mycket filmens förtjänst som det faktum att vi alla vet vad som kommer att komma. Inte i filmen, utanför den. Förintelsen.

Sedan följer de otrevligheter vi alla förväntar oss på skolan. Pennalism, hårda bestraffningar tillsammans med lektioner som är fantasiskt svåra att ta på allvar. För här ska osäkrade splittergranater slängas, det ska krypas genom lera under taggtråd och med lärare som maler på om att judar är underlägsna arier som en pedantisk hjärntvätt som ifrågasätter. Vackra pojkar springer runt i storslagna lokaler och drömmer om flickor och tävlar i vem som kan prutta längst tid. Det är harmlöst, menlöst och lite segt. I slutändan är det här som ”Döda poeters sällskap” – fast utan karisma, drivkraft eller något större uppror.

Filmen tar en rätt underlig vändning när Friedrichs vän Albrecht plötsligt blir huvudperson. Det är som att filmen själv insett att Albrecht är vansinnigt mycket mer intressant är Friedrich. Friedrich knatar mest omkring med tomma ögon och flyter med händelserna. Albrecht är å andra sidan är en späd pojke som vill skriva dikter och som kommit in på skolan enbart på grund av fadern som är en högt uppsatt officer. Han uppfyller inga nazistiska ideal och inte heller vill han göra det. Självklart är det mer intressant med en person som kan tänka själv och som gör uppror mot nazismen snarare än en som springer runt och tycker att det mesta är helt ok…

Följden blir att Friedrich flyter iväg och kommer aldrig riktigt upp “i ringen” igen. När vännerna är tillsammans är det i sina stunder nästan magiskt, men de stunderna är sällsynta. När vännen försvinner ur bild så sipprar intresset för filmen iväg och avdunstar trots att den inte har nått slutet än...