Funhouse 2019

Det dröjer inte ens en minut innan det första offret går en våldsam död till mötes. En kvinna slår ihjäl en annan kvinna och skär ut hennes hjärta, på finmattan framför en uttråkad miljardär. Tanken är att publiken ska äcklas av mannen som är redo att belöna henne med miljoner för sådan brutal underhållning - samtidigt som publiken just betalat för biobiljetten för att själva få se vidrigheter.

Man känner sig lite smutsig när man tittar på "Funhouse", en film som gör satir av all korkad skit vi konsumerar samtidigt som den ju själv knappast bjuder på en sofistikerad festmåltid. Nä, här är det blod och gore för hela slanten, medan den sadistiske lekledaren (oftast skildrad av en ironisk, animerad panda) flinande ser på från säkert avstånd.

Filmen följer åtta c-kändisar som ställer upp på en realityserie där allt sänds live på nätet. En polsk Instagram-modell, en irländsk MMA-fighter, en latino-bloggerska, någon med en one-hit-wonder, någon som varit gift med någon - och så vidare - lockas av chansen att bli rika genom att bo tillsammans i ett hus fyllt av sprit. Vad de inte vet är att "Furcas' House of Fun" har en brutal twist - den som åker ut gör det i en liksäck. Deltagarna som fått minst röster får nämligen tävla i blodiga dueller för att behålla sin plats i huset.

Klipp till tittare i alla åldrar och alla hörn av världen, som inte kan slita blicken från skärmen. Klipp till Youtube-kommentatorn som sarkastiskt recenserar varje mord. Klipp till nyhetssändningarna som meddelar att FBI står handfallna när det gäller att hitta varifrån sändningen kommer. Kort sagt, det ser mörkt ut för de stackars deltagarna i huset, som får spela med i leken tills bara en återstår. Den morbida underhållningen blir en viral succé, och världen hejar på.

Upplägget - att blanda tortyrporr à la "Saw"-filmerna med en "Big Brother"-liknande dokusåpa - känns inte lika vasst och aktuellt som filmskaparna verkar hoppas. Det hade nog känts trött och ofräscht redan för tio år sen.

Faktum är att vi har sett snarlika scenarion utspela sig i "My Little Eye" redan 2002, där deltagarna i en dokusåpa bjöds på obehagliga överraskningar. Och i thrillern "Utan spår" från 2008 jagar Diane Lane ett internet-psycho vars offer närmar sig döden för varje ny person som klickar in på sajten.

"Funhouse" vill kritisera "Kardashianiseringen av mänskligheten", vår avtrubbade inställning till ytliga kändisskap och skvallerrubriker. Men filmen själv är en produkt av ett samhälle där snaskiga, lättsmälta och korkade tidsfördriv regerar. För säkerhets skull kastar man både nakna tuttar och avhuggna lemmar mot publiken, i hopp om att vi inte ska märka att denna "underhållning" är lika ytlig och tom som de tv-såpor och Instagram-konton man vill driva med.

Någonstans halvvägs går luften ur filmen, som att manusförfattaren har gett upp. Deltagarna i skräckhuset får kämpa med så obehagliga uppdrag som - schack! Och memory!

Visst underhållningsvärde ligger dock i hur korkad filmen är, vilken uppenbar lågbudget-produktion detta har varit och hur man ändå bara tänkt "fuck it" och öser på med mer våld och sex. Med stor dos nattsvart humor och en viss självdistans kommer filmskaparna bakom "Funhouse" undan med ganska mycket. Filmen tar sig aldrig på speciellt stort allvar, så det går lättare att svälja ett minst sagt svajande skådespeleri, irriterande karaktärer och att allt utspelar sig i små, mörka rum.

"Funhouse" känns som en av b-filmerna man hittar begravda djupt i skräckutbudet på Netflix. Att den nu får svensk biopremiär hänger nog enbart på att filmen är en svenskfinansierad produktion, med Valter Skarsgård i en av de stora rollerna. Detta kan möjligen vara den sämsta filmen som en Skarsgård någonsin medverkat i.