Fur: Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus 2006

”Fiktivt” var ordet. Redan i början gör regissören det klart för oss att trots att denna film är inspirerad av en biografi om Diane Arbus, är de flesta karaktärer och händelser påhittade - vilket kan få en att undra hur tråkigt hennes riktiga liv egentligen var, men det är en annan historia.

En förhoppningsvis inte alltför felaktig chansning vore att Diane Arbus är ett sånt där namn de flesta av oss hört någon gång, men inte riktigt kan placera. För att skingra eventuella oklarheter kan jag berätta att Diane var en fotograf som levde i New York mellan 1923 och 1971, och som blev mest känd för sina ofta voyeuristiska fotografier av samhällets outsiders. Detta fiktiva porträtt lever upp till sitt namn genom att, med Nicole Kidman i en som vanligt starkt lysande huvudroll, iscensätta några månader i hennes liv som blev avgörande för hennes karriärval och stil.

Som assistent till sin make Allan får Diane dagligen vara nära sitt stora intresse, utan att våga ta steget fullt ut. Det är 1950-tal och en tid då en kvinnas roll i hemmet är ganska tydlig. Diane kvävs av alla måsten och förväntningar, och som svaret på hennes böner dyker han upp – en nyinflyttad, mystisk granne som döljer sig bakom masker och slänger nycklar i hennes avlopp. Robert Downey Jr’s karaktär Lionel tar begreppet generande hårväxt till nya nivåer, men Diane – med fascination för det skrämmande - kan inte låta bli att känna sig märkligt dragen till mannen i lägenheten ovanför.

Nu till något som jag klagar på för första gången nånsin, och möjligen också den sista. För att vara en film där hår, päls och peruker har en viktig roll, borde man ta och skaffa sig en perukmakare som klarar av jobbet. Äkthetskänslan på Downeys Odjuret-mask borde jag kanske inte uttala mig om då jag inte sett alltför många så pass håriga individer i mitt liv. Men även Kidmans hår är så tydligt är en peruk i vissa scener, för att inte tala om hennes makes skägg (som han skaffar sig när han upptäcker att frugan tänder på sådant), som lika gärna kunde komma från Buttericks.

Inga hårresande misstag dock, och till filmens fördel bör nämnas att den gärna drar lite åt ”Big Fish”-hållet med stor mystik i bildspråket och det mesta ifrån dvärgar och jättar till transvestiter och siamesiska tvillingar i det fantasifulla persongalleriet. Handlingen hade nog balanserat på gränsen till pretentiöst bajs, men dessa fina detaljer gör att man ändå inte kan slita blicken från duken.

Fiktivt var ordet, för ”Fur” är inte så mycket en biografi som en hyllning, till kvinnan som sägs ha förändrat den amerikanska fotokonsten för alltid. Frågan om vem Diane Arbus var är för mig fortfarande lika oklar. Men filmen gör mig iallafall nyfiken på att få veta mer. Den sanna historien.