G.I. Joe: Retaliation 2013

Det kan vara svårt att gå in i en film helt utan förväntningar, vare sig dessa är vinklade åt ett positivt eller negativt håll. Inför "G.I. Joe - Retaliation" befann sig mina på båda sidor av skalan, började på den mindre positiva sidan men i takt med trailers och intervjuer med regissören blev intrycket allt bättre. Och nu? Jag kunde ha hållit kvar vid min första instinkt.

Här i "Retaliation" är det dags för återbetalning av gammalt groll. Den kriminella organisationen Cobra visade sig vara mindre förtjusta i att knäckas av G.I. Joe-teamet, dessutom har de sådana där planer att ta över ungefär hela världen, och bestämmer sig för att sätta dit hjältarna en gång för alla. Men de vore inte hjältar om de lade sig platt för skurkarna. Falskt anklagade för okynnesktiviteter sätter de kraftigt decimerade G.I Joerna igång jakten på Cobra för den gamla vanliga dansen; hämnd och rädda världen. I den ordningen.

Kärnan till såväl min förhoppning som min besvikelse grundar sig i den första filmen, "Rise of Cobra", och att jag var väldigt, nästan barnsligt, förtjust i den. Inte förtjust på grund av några större cineastiska begivenheter, som en djup historia eller oscarsvärdigt fotografi, nej, utan helt för dess skamlösa och ofta högoktaniga underhållningsfaktor (en viss ådra av nostalgi hjälpte förstås, det här är karaktärer jag både lekt med och läst om som barn). Jag hade roligt, förbannat roligt, i biosalongen.

Jag hade inte speciellt roligt framför "Retaliation". Filmen är inte helt utan ursäktande omständigheter, regissör John M. Chu (mannen bakom moderna klassiker som "Step Up 2: The Streets" och "Justin Bieber: Never Say Never") ger oss några riktigt snygga actionscener, klart godkända slagsmål, stora explosioner och en historia som följer på, inte glömmer bort, första filmen.

Men, ni vet, det räcker inte. För uppföljaren saknar så väldigt mycket av vad som gjorde att första filmen fungerade som den gjorde. Saknar det storslagna fåneriet, serietidningsaction som ändå (och med god balans) förhöll sig till någon slags verklighet, och som gjorde det med viktig självmedvetenhet och glimt i ögat. Saknar de flesta karaktärer och skådespelare som bar upp det här.

Chu verkar vilja ge våra hjältar mer realistiska, mer militära, och borta är de svarta uniformerna från sist, nu ersatta med kamouflagefärgat. Samtidigt öser han på nya prylar och vapen som mest verkar vara där för att specialeffekternas skull. Utan kontakt med verkligheten. Borta är därmed även balansen.

Fast den stora besvikelsen är skådespelarna. Här syns inte längre Marlon 'Ripcord' Wayans, min älskade Rachel 'Scarlett' Nichols, eller Joseph Gordon-Lewitt till, och Channing Tatums närvaro är kraftigt reducerad. Budgetrelaterade skäl kan kanske vara en relaterad orsak? Jag gillar ersättarna, speciellt Dwayne Johnson och Adrienne Padilecki, som Roadblock och Lady Jane, jag gillar dem som fan, men deras är inte namn som jag kopplar till en kvalitativ uppföljare. Deras närvaro är delvis, tyvärr, varför "Retaliation" känns som en direkt till dvd-uppföljare, fast med högre budget. Visst, visst, du har Bruce Willis, men knappast en av hans mer värdiga roller.

Jag tror verklig Chu ville göra en värdig uppföljare, till "Retaliation":s försvar andas den av dessa försök, och samtidigt sätta sin egen prägel. Nåväl, han lyckades åtminstone med det sistnämnda.