Galakväll på operan 1935

Att göra en hållbar komedi är ingen en lätt uppgift och att göra en tidlös komisk klassiker är närapå en omöjlig uppgift, om man inte heter Marx. De berömda brödernas storhetstid var givetvis på 30-talet, där de medverkade i otaliga komedier, som det än idag skrattas hejdlöst åt.

Deras framgångsrika recept var ganska enkelt, göra det mest oväntade och otänkbara med glimten i ögat. Har man sedan munlädret Groucho Marx med i ensemblen är saken biff. Att kalla Groucho rapp i käften är en stor underdrift, hans käft är som en insmord Åke Strömmer i rapsolja.

I "Galakväll på operan" spelar Groucho inte helt oväntat en manipulativ pratkvarn (Otis B. Driftwood) och givetvis är återigen Margaret Dumont (Mrs Claypool) måltavla för hans pengasökande öga. När Driftwood får höra att Mrs Claypool tänker investera pengar i en opera så att operachefen kan anlita en välkänd operasångare vill han givetvis ha en del av kakan.

Filmen kryllar av hysteriskt roliga scener som levereras med en fantastisk komisk tajming av Groucho. Många har nog sett den klassiska scenen där sanslöst många personer ska in i Driftwoods trånga hytt. Scenen inleds med att hans stora koffert anländer till hytten och som leder till att han självklart kommer med förslaget att det vore bättre att ställa in hytten i kofferten. En genialisk inledning på en de mest underhållande scenerna som någonsin har skådats på film.

Groucho var så otroligt långt före sin tid med sin sinnesvridna humor, som gör att man skrattar lika gott idag som vid premiären 1935. Hans storhet ligger i att fälla alla hans repliker med en makalös tajming. Han går in hårt och skoningslöst och det finns inte en chans att man kan veta på förhand vad han ska dra till med. Det är det som gör honom till en stor komikerkung.

Men vi ska inte förglömma hans bröder, Chico och Harpo. Trots att Groucho drar det största komiska lasset, är det samspelet med bröderna som gör många scener vansinnigt roliga. Groucho är munlädret som pratar omkull vem som helst, Chico är den mer korkade men godhjärtade skojaren och självklart med den välkända men falska italienska brytningen. Sist men inte minst Harpo, den harpspelande tokstollen som gör omgivningen osäker med sina barnsliga men underhållande spratt.

Regissören Sam Wood som även regisserade bröderna Marx i "En dag på kapplöpningarna" fick dock slita hårt för att ens försöka få Groucho att göra som han ville. Wood sa till Groucho att det går inte att göra en skådespelare av lera och det fick Groucho med sin vana trogen att replikera med blixtens hastighet och säga: "Och man kan inte göra en regissör av Wood" (läs trä).

Duons munhugg är dock inget som märks i den färdiga filmen. Resultatet blev en av historiens roligaste komedier, en film som man fortfarande skrattar åt så att man får ont i magen. Men ett gott skratt förlänger livet sägs det och efter att ha sett "Galakväll på operan" är risken så uppenbar att man lär leva tills "Jaws 57" dyker upp på biograferna, som Zemeckis och Spielberg hintade om i "Tillbaka till framtiden 2".

”Galakväll på operan” är en film som är perfekt att plocka fram när man har sett dagens tafatta försök i genren, som på sin höjd framkallar ett och annat skratt. Här får skrattmusklerna jobba så innerligen hårt att de får gå i terapi efter filmen för att överhuvudtaget kunna återhämta sig. Men den smällen kan jag och skrattmusklerna leva med.