Get Me Roger Stone 2017

Bakom varje framgångsrik man står en kvinna, sägs det, men bakom USA:s 45:e president Donald Trump står Roger Stone och skrattar nöjt. Han såg Trump som potentiell kandidat redan på 80-talet, och med sin långa bakgrund inom politik har han även varit med och drivit kampanjerna för Richard Nixon och Ronald Reagan. Hans beundran för Nixon är så stor att han tatuerat in dennes porträtt på sin rygg, och har huset fullt av Nixon-memorabilia inklusive en Nixon-bong.

Tatueringen fungerar som en påminnelse om vikten av att resa sig upp igen efter att man slagits ner. En man är inte slut när han knockats, säger Stone, utan när han gett upp!

Men den excentriske Stone är framför allt är känd för är sina ojusta metoder. Ingen kan väl ha undgått all smutskastning under presidentvalet? Världen har tittat på och förundrats över sandlådenivån på debatterna och inläggen, men i USA har taktiken fungerat alldeles förträffligt. Stone ligger inte bara bakom hatkampanjerna mot Hillary Clinton, utan även många av konspirationsteorierna som cirkulerat; att det skulle vara något konstigt med Barack Obamas födelsebevis, att han är muslim, att han tillsammans med Clinton finansierat ISIS, att Hillary Clinton är kriminell och borde sättas i fängelse etc etc.

Redan på 70-talet öppnade Stone vägen för de negativa kampanjmetoderna, och blev känd för att göra annonser bestående av halvsanningar och baktaleri. 1980 hjälpte han Reagan till seger därför att han lyckades identifiera och övervinna en katolsk arbetarklass som dittills inte röstat Republikanskt. ”We will make America great again”, lovade Reagan. Känns den frasen igen?

Utan skrupler startade han en lobbyverksamhet så snart han fått Reagan vald, någonting som dittills betraktats som oetiskt. Men den karismatiske Stone har som motto att det är bättre att bli betraktad som en skum och tvivelaktig figur, än att inte synas alls. Hans motto att aldrig erkänna fel slog dock tillbaka då han hamnade i en sexskandal; efter att först nekat, nekat, nekat, kunde han slutligen inte längre låtsas att det inte var sant. Skandalen chockade konservativa väljare och tvingade honom bort från rampljuset och in i skuggorna, där han fortsatte som politiskt rådgivare för kommande politiker som Donald Trump.

Filmen är välgjord och ger en intressant inblick i amerikansk politik. Regissörerna Dylan Bank, Daniel DiMauro och Morgan Pehme har arbetat med filmen under flera års tid, men fick bråttom mot slutet i och med Trumps oväntade popularitet och seger. Trump talar väl om Stone när han intervjuas i filmen, kallar honom svår men väldigt duktig, och segern visar väl på det mer än ord. Trots detta avslutades samarbetet officiellt och Stone fick sparken, eller sa upp sig, beroende på vem man frågar.

Dock tycks Stone fortfarande finnas där någonstans bakom Trumps rygg, hållandes i osynliga trådar. Vill man veta vad som händer i politiken ska man följa Stones twitterkonto snarare än Trumps, sägs det, för att få nyheterna ett par veckor tidigare än via andra källor.

Filmen visar en viljestark man som gillar uppmärksamhet, men vi kommer inte särskilt nära personen under ytan. Vi har ingen aning om vad han ligger och oroar sig för om nätterna, om någonting alls. I vissa scener är han en snäll farbror som stolt visar upp sitt hem, och berättar om sina tre hundar, tre katter och sin fru. Söta, välartade barn och barnbarn poserar med honom på bild för journalister efter ett event. I andra scener berättar Stone att han väntar sig det värsta av människor, att hat än en större motivationskälla än kärlek, och att han beundrar Machiavelli.

Men allt känns lite som showbusiness, tillrättalagt för filmteamet, vilka han refererar till som ”liberal commies.” Därmed håller han även i trådarna som styr hur han porträtteras i filmen, samt kliver tillbaka in i det strålkastarljus som undanhållits honom sedan han slutat hos Trump. I slutscenen kisar han Clint Eastwoodskt mot kameran och förklarar att ”Jag frossar i ert hat, för om jag inte var effektiv skulle ni inte hata mig.” Han vann!