Ghost Stories 2017

”Ghost Stories” är liksom pjäsförlagan skriven och regisserad av de båda vännerna Andy Nyman och Jeremy Dyson. Nyman spelar även huvudrollen, och kända namn som Martin Freeman finns med på rollistan. Det är ett härligt, kitschigt, och gammaldags skräckfilmskoncept vi bjuds på under de 98 minuterna, som kräver en del uppmärksamhet för att få pusselbitarna på plats.

De första orden vi hör instruerar oss att vi måste vara oerhört försiktiga med vad vi tror på. Därefter befinner vi oss på en scen tillsammans med dess Psychic Star Show-värd, som precis har ”fått kontakt” med en gråtande publikmedlems bortgångne vän.

In på scenen kliver Professor Philip Goodman (Nyman), som specialiserat sig på att avslöja lurendrejeri på TV. Han visar hur showen fått tillgång till den information som används för att lura publiken, och hur värden i själva verket ”pratar med” den bortgångne genom en länk till sin kumpan via öronsnäcka. För Philip vet att allt som sker här i världen har sin logiska förklaring... eller?

Philip blir inbjuden till ett möte med sin idol, skeptikern Doktor Charles Cameron (Leonard Byrne), som varit pionjär med att avslöja lurendrejerier. Nu sitter han gammal och knarrig i en smutsig trailer, och ger Philip tre foldrar med olösta fall.

Doktorn tror nämligen inte att allt kan förklaras vetenskapligt längre, och utmanar Philip att lösa de tre fallen. Så Philip ger sig ut på en Uncle Scrooge-liknande resa, där han får återberättat för sig de tre terrorfyllda mötena med det övernaturliga. Episodindelningarna för tankarna till Twilight Zones märkliga världar i lågbudgetformat.

Det är dock klassiska skräckscenarier som spelas upp, protagonisterna hamnar på något sätt ensamma ute i skogen mitt i natten, eller som väktare i ett dårhus, men scenerna är mer åt suspenshållet än splatter. Pjäsförlagan har beskrivits som både kitschig och bisarr, med många blinkningar till äldre skräckfilmsklassiker och en stor portion humor.

Filmversionen må ha kvar blinkningarna, men humorn kanske inte är lika tydlig som den skulle varit på en scen. En av de drabbade berättar att han inte trodde på ondskan innan den natten, men det står inte riktigt klart vad ondskan skulle bestå av, särskilt inte i början eftersom det övernaturliga tycks sakna mål och syfte.

 

Den uppmärksamme märker dock snart vissa återkommande element i berättelserna, och även Philips egna liv och minnen vävs in tillsammans med dem. Historien visar sig vara bra mycket mer komplex än vad man kan tro från början, och får dessutom ett minst sagt överraskande slut.

 

Här har vi nånting för den inbitne skräckfilmsfantasten att sätta tänderna i!