Ghostbusters - Spökligan 1984

"Who you gonna call? Ghostbusters!" Alla som någonsin upplevt 80-talsmusik i något sammanhang kan Ray Parker Jr:s gamla hit utan och innan. Feststämningen den har förmågan att uppnå åt sidan så bör man inte glömma dess ursprung - kultfilmen som fram till "Ensam hemma" höll rekordet som mest inkomstbringande komedi.

Filmen av Ivan Reitman (som han skrev tillsammans med skådespelaren Harold Ramis) var en oväntat lyckad modern högbudgetvariant på de spökkomedier Bob Hope gjorde på 1940-talet. Upplägget är egentligen som gjort för den knallsuccé filmen blev: Bill Murray och Dan Aykroyd, två av sin tids mest populära filmkomiker, jagar spöken (i form av fräsiga effekter) i New York.

Filmen tar sin genre som spökkomedi på fullblodigt allvar. Om titelgängets uppdrag är att eliminera andar, gastar och demoner så är filmens stora mål att underhålla publiken till varje pris. Sarkastisk, ofta improviserad humor (mycket via Murrays charmiga hånflin) kombineras briljant med fantasifulla specialeffekter, signerade Richard Edlund ("Star Wars", "Poltergeist"). Effekterna må vara daterade men kärleken till dessa högljudda, färgglada spöken är desto mer påtaglig.

Att filmen genomgick oräkneliga ändringar och byte av skådespelare finns för ovanlighetens skull inte ett spår av i resultatet. Det är ett snyggt, proffsigt hantverk med märkbara talanger både bakom och framför kameran. Reitman, som fick ett ordentligt genombrott med filmen, bevisar att han hanterar både hög budget, spänning och humor.

Murray är självklar i huvudrollen med sin karaktäristiska sarkasm och trygga självbelåtenhet. Minst lika betydelsefulla är närvaron av motspelare som Aykroyd, Ramis, Sigourney Weaver, Rick Moranis och Annie Potts. Ska man klaga på något så är det hur man nästan lite rasistiskt krympt på den fjärde spökjägaren Winstons (Ernie Hudson) speltid (Hudson har själv erkänt förvirringen kring hur han uteslutits i en del marknadsföringsmaterial).

Det är en stark 80-talsklassiker med en rad minnesvärda scener och figurer, från det ruggiga biblioteksspöket i inledningen till Slimer och den enorma marschmallow-gubben i finalen. Lägg till tydliga karaktärer, kvicka skämt och fyndiga referenser som en bisarr "Exorcisten"-parodi och du har en utsökt spökkomedi för hela familjen.