Ghostland 2018

Jag är inte speciellt förtjust i ”Martyrs”. Tycker förvisso att den har sina stunder och jag gillar idén och tanken bakom. Dock var Laugier lite för glad i att låta kvinnor torteras i den och jag tycker att han gick för långt. Våldet kändes provocerande och spekulativt och jag hade trots spännande story ytterst svårt att se ett berättigande med det. Ja att se det överhuvudtaget.

 

Lite samma problematik återfinns under korta sekvenser i ”Ghostland”. Samtidigt måste jag ändå säga att jag gillar att Laugier gör skräckfilm om kvinnor. Och inte bara låter dem vara brickor i ett spel för män, utan bygger sina historier kring dem. Det ska han ha eloge för, även om kvinnorna, som sagt, får stryk på vägen.

 

”Ghostland” handlar om de två tonårssystrarna Beth och Vera som tillsammans med sin mamma Pauline flyttar in i hennes döda fasters hus ute på i ingenstans. Ganska snart upptäcker de att de inte är ensamma därinne.

Nej, det är inte första gången den premissen utspelas. Och det känns inte den här gången heller helt trovärdigt. Att kråkslottets förre ägarinna dessutom hade fäbless för antika dockor (såklart!), uppstoppade djur (nämen!) och döda insekter (oj oj oj!) är också lite tröttsamt. Det blir sökt och övertydligt och känns helt ärligt ganska fånigt. Samtidigt finns några riktigt sköna, oförutsägbara turer som överraskar till och med mig som är en luttrad skräckfantast och mysterielösare. Dessa turer ursäktar även en på sina håll haltande dialog och är också i mångt och mycket filmens styrka, trots viss svaghet på annat håll.

Överlag är det här en väldigt snygg och välproducerad rysare och jag saknar inget på ytan. Skådespelarna är bra och jag känner med karaktärerna. Mest förtjust blir jag i Myléne Farmer som mamman. Hon gör ett riktigt starkt och härligt intryck.

 

Tyvärr är Laugier slapp när det kommer till skildrandet av de karikatyriska ”bovarna”. Han ger oss ingen bakgrund alls till dem och tyvärr för deras medverkan tankarna till gammeldags lytesterror, vilket känns beklagligt och inte särskilt otäckt.

”Ghostland” svajar ordentligt här och var, men gör trots allt det som en skräckis ska - den skrämmer. Jag hoppar förtjust till i biofåtöljen och mår sådär pirrigt småilla mest hela tiden och måste säga att filmen, förutom ett antal effektiva (om än rätt billiga) jumpscares, levererar i slutändan en hyfsat väl uppbyggd känsla av kittlande obehag.

Det här är inte en superbra rysare och det finns många bättre. Men det finns sämre med. Är du inte känslig för visuellt våld och repiga repliker, utan mest bara vill se klassiskt franskt skräck på engelska, ja då ska du se denna.