Giant Little Ones 2018

Franky ska just fylla 17 år. Livet kretsar kring skola, vänner, fest och musik. Han verkar vara en populär och social kille, hänger med flickvännen, tränar med simlaget, och slår på stort med en blöt födelsedagsfest. Hans bästa vän Ballas är förstås där. De har varit nära varandra sen barndomen, men på en natt ska allt förändras. Efter lite för mycket dricka hamnar de båda i samma säng, och vaknar upp med både bakfylla och världens ångest.

Dagarna efter verkar diverse homorykten ha spridit sig som en löpeld. Oklart hur, men alla "vet" att något hände. Hatiska kommentarer och blickar i korridorerna förföljer dem. Ballas reagerar med att dra sig undan och förneka allt. Franky lämnas ensam med splittrade känslor och en växande aggression inombords.

"Jag är inte gay!" skriker han åt sin välmenande mor (Maria Bello). Hon tycker att det är väl socialt accepterat nuförtiden att "experimentera lite". Någon som borde förstå är hans far (Kyle MacLachlan), som lämnade familjen när han själv insåg att han var homosexuell. Men han och Franky har en minst sagt ansträngd relation, och sonen stöter bort alla råd. När de till slut möts i ett förtroligt samtal, lustigt nog i en garderob, är det en av filmens bästa scener.

Det är egentligen lite olyckligt att "Giant Little Ones" kommer så nära inpå "Love, Simon". I denna relativt smala subgenre av ungdomsfilmer, om tonårskillar som upptäcker sin sexualitet, är den dömd att jämföras med sin mera mainstream-inriktade kusin. I den oundvikliga jämförelsen är "Giant Little Ones" inte lika feelgood och publikfriande. Det är en indiefilm, på gott och ont. En film som låter handlingen utvecklas långsamt, som inte behöver lägga ord på alla känslor, som inte spelar på stora stråkar, vilket uppskattas, men därmed kan det också vara lite svårt att verkligen komma nära inpå karaktärerna och vad de tänker och känner.

På många sätt är filmerna annars lika, och båda utspelar sig i random nordamerikansk småstad, med en helylle huvudperson omgiven av goda vänner och förstående föräldrar. Men den här filmen tar upp något mörkare ämmen, som homofobi och toxisk maskulinitet. Det är en värld där konflikter löses med knytnävar, och glöms bort nästa dag. Regissören/manusförfattaren Keith Behrman vill inte lämna oss med övertydliga budskap, men verkar också undvika att ta till filmiska grepp som kunde göra en starkare film. Historien lunkar ibland på i lite väl vardaglig takt, med några biroller för mycket som tar uppmärksamhet från det intressanta dramat mellan Franky och Ballas. "Giant Little Ones" har flera härliga, trovärdiga karaktärer och fint fångade relationer, men de har inte alltid något att tillföra.

Josh Wiggins ("Max") är magnetisk i huvudrollen, och låter aldrig Franky tappa modet. Han gör en fin skildring av en ung grabb i en tuff situation, och är en solklar stjärna i denna annars lite bleka historia.