Gilbert Grape 1993

DiCaprio hade året innan briljerat i det starka dramat ”En pojke i familjen” där han spelar mot Robert De Niro men var fortfarande ett relativt nytt ansikte när han axlade rollen som Arnie. Depp hade efter filmer som ”Edward Scissorhands” och ”Cry-Baby” hunnit visa upp både sin enorma bredd som skådespelare och sitt vansinnigt välformade anlete. De största rollerna och framgångarna låg dock framför honom. Lewis, som hade filmat sedan hon var tonåring, hade tidigare visat sitt säregna skådespeleri i filmer som ”Cape Fear”, ”Kalifornia” och ” Too Young to Die?” men gjorde här en annorlunda typ av film. Hallströms internationella genombrott kom med ”Gilbert Grape” och med den följde några till riktigt fina filmer innan hans kreativitet försvann (eller hungern efter pengar blev för stor) och han började satsa på pretentiösa snyfthistorier. 

Till skillnad från många andra filmer av Hallström är det här ingen film som moraliserar. Handlingen förs framåt med en fast hand som hela tiden överraskar oss. Manuset är skrivet av Peter Hedges och baseras på hans egen bok och det är svenskarna Sven Nykvist och Björn Isfält som fotar respektive ackompanjerar. Historien, fotot och musiken skapar en drömsk atmosfär som är oslagbar. 

Även om det inte är stor dramatik är det inte en handlingsfattig film. Den är något långsam men på ett passande sätt, som en del av filmens essens med tristess och instängdhet. Handlingen finns inneboende de olika karaktärerna och relationerna dem emellan. Historien utspelar sig i amerikanska småstadshålan Endora i Iowa där 24-årige Gilbert bor tillsammans med sin familj. När hans pappa tog livet av sig började mamman tröstäta vilket har lett till att hon väger 226 kilo och inte kan lämna hemmet. Gilbert tyngs av sitt ansvar som familjens överhuvud och vetskapen att han aldrig lär komma från hemstaden på grund av sin mamma och sin förståndshandikappade lillebror Arnie som han har huvudansvaret för. Han försöker, tillsammans med sina två systrar, få ekonomin och tillvaron att gå ihop men medan hans vänner uppfyller sina drömmar tvingas han lägga sig själv åt sidan. När Becky dyker upp i staden får han för första gången prata om sig själv och sina problem och hon hjälper honom att inse sitt värde och att våga drömma om något annat. 

Leonardo DiCaprio är makalös i rollen som Arnie och stjäl stora delar av filmen. Det är fortfarande svårt att tro när man ser filmen att skådisen som spelar Arnie inte har någon funktionsnedsättning. ”Han den där” som alltså åren efter "Gilbert Grape" först blev flickidol med ”Romeo & Julia” och "Titanic” och därefter en av världens största och mest respekterade skådespelare med mängder av Oscarsnomineringar i bagaget. DiCaprios kameleont-skådespeleri borde ha gett honom åtminstone en Oscar vid det här laget, kanske just för rollen som Arnie som fortfarande står sig som en av hans allra bästa prestationer. Inte i en endaste scen lutar det åt lyteskomik, tvärtom är det en roll som kan öka förståelsen för förståndshandikappade. 

Filmens allra största styrka är relationen mellan Arnie och Gilbert. Den kärleksfulla och ojämlika relationen mellan de två bröderna är både gripande och rolig att följa. Jag håller denna relation och skådespeleri minst lika högt som den i ”Rain Man” mellan Tom Cruise och Dustin Hoffman. 

Det är lätt att förstå vilken frustration Gilbert måste känna över sin låsta tillvaro. Johnny Depp är i min mening inte lika fängslande som han var på 90-talet. Här, i sitt eldröda hår, gör han Gilbert till en tydlig, inte alltid sympatisk, karaktär som jag kan känna igen mig själv i. Hans självutplånande omsorg gör honom till en väldigt intressant person som går att relatera till och hans roll känns som en väldigt o-typisk mansroll. Depp gör ett bra jobb att förmedla de subtila känslorna i karaktären och han borde kanske börja tänka i de banorna när han väljer roller i fortsättningen.  

Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillar Juliette Lewis så mycket men jag tycker att hon är lysande med sitt karaktäristiska utseende, skådespeleri och personlighet. Hennes mystiska och godhjärtade Becky, som får fram Gilberts och Arnies sanna sidor, är något stereotypt skriven men Lewis gör henne äkta. 

Denna recension har mest fokuserat på personerna i och runt filmen men det finns många intressanta utgångspunkter som är värda att reflektera över när man tittar, exempelvis relationen mellan småstad och storstad och den amerikanska drömmen.  ”Gilbert Grape” är vardagsmelankoli med en perfekt balans av klump-i-magen-scener, svart humor och ögonblick av glädje. Den är trovärdig, berörande och absurd. Den går rakt in i hjärtat och stannar där.