Ginger & Rosa 2012

Ginger och Rosa föds i angränsande sjukhussängar samma dag som USA fäller en atombomb över Hiroshima. De ingår snabbt en nästan symbiotisk vänskap och utvecklas till två nyfikna och oskiljaktiga sextonåringar i ett London som vibrerar av krav på sexuell frigörelse och demonstrationer för kärnvapennedrustning.

Året är 1962 och Kubakrisen hotar vid horisonten, men för de två unga flickorna - särskilt Ginger kämpar med förhållningssätt och skräck för framtiden - har vetskapen om att världen när som helst kan braka loss i ett kärnvapenkrig ända från början definierat tillvaron. De testar sprit, killar och tonårsuppror tillsammans, men där Gingers intellektuella uppvaknande innebär att skriva dikter och citera Bertrand Russel, väljer Rosa, som låter en ana en mörkare och mer introvert personlighet, att lägga allt i Guds händer och gå till kyrkan. På den vägen verkar hon, till skillnad från Ginger, komma något så när till rätta med rädslan för bomben.

Bägge är de trollbundna av Gingers pappa Roland, en älskvärd och munvig usling som skriver svåra artiklar och med svällande stolthet förklarar att han har suttit fängslad för vapentrots. Ginger dyrkar sin okonventionella och frihetspredikande fader samtidigt som hon med förfäran iakttar konsekvenserna av hans kvinnotycke och flyktiga engagemang i familjelivet. När sprickan mellan henne och Rosa börjar vidgas till en ravin är det också faderns svek som hotar att alldeles kantra hennes redan turbulenta känslovärld. Samtidigt som kalla kriget går in i sitt mest hotfulla skede blir det tydligt att Gingers skräck för ett atombombskrig inte visar sig ha en suck mot det traumatiska eldprov inför vuxenlivet som hennes närmaste utsätter henne för.

"Ginger & Rosa" är inte en film om vänskapen mellan två tonårstjejer så mycket som den är ett ömsint men djupt tragiskt porträtt av ett far-och-dotter-förhållande i den specifika kontext som utgörs av det tidiga engelska sextiotalet. Den miljön känner regissören Sally Potter väl till, även om hon var några år yngre än Ginger och Rosa när familjen samlades kring radiosändningar som med allvarliga stämmor förkunnade att den amerikansk-sovjetiska apokalypsen drog närmre för varje dag som gick. Hennes skildring av tidsandan har fått mycket beröm. De inledande scenerna där Ginger och Rosa trevar sig fram i ödsliga gråblåa miljöer som för tankarna till postapokalyptiska landskap är också mycket suggererande, inte minst eftersom Sally Potter har valt att fylla den absolut första filmrutan med en detonerande atombomb följt av ett karakteristiskt svampmoln. Ett helt fungerande sätt att slå an grundtonen.

Potter, kanske mest känd för sin stiliga nittiotalsfilmatisering av Virginia Woolfs "Orlando" (1992), har annars stundtals uppvisat en fäbless för romantisk sentimentalitet av det kladdigare slaget - "The Man Who Cried" (2000) - men undviker här för det mesta att hemfalla åt sådant.

Att dialogen ibland känns styltig och att de amerikanska skådespelarnas brittiska accenter är långtifrån konsekventa hade säkert varit ett större problem om inte femtonåriga Elle Fanning hade spelat huvudrollen. Man kan ha sina berättigade aversioner mot hårddrillade barnskådespelare från Hollywood - Elle är lillasyster till Dakota Fanning som har synts i varenda amerikansk storbolagsfilm som har gjorts de senaste tio åren - men här blir man snabbt tvungen att kapitulera fullständigt. Elle Fanning bär hela filmen och verkar kunna få till personkemi i filmformat med vem som helst.

Med en svagare skådespelare i den rollen är det inte helt säkert att "Ginger & Rosa" hade förmått att lyfta från papperet på samma sätt, från en kompetent men ojämn skildring av en tidsanda och en korrumperad kärlek till ett stundtals djupt gripande porträtt av en sextonårings desperata försök att hitta fotfäste i en förvirrad värld.