Girighetens pris 2013

Det är begripligt att den svenska distributören lät bli att direktöversätta originaltiteln på ”Il capitale umane”, som Paolo Virzis elfte långfilm heter. ”Humankapital” är kanske inte ett namn som kastar sig ut ur biografrepertoaren mot en tilltänkt biljettköpare. ”Girighetens pris” är klatschigare, möjligtvis med en lätt eftersmak av övertydlig nittiotalsthriller.

Filmens handling är baserad på en amerikansk roman, men har här förlagts till Norditalien där en ödesdiger smitningsolycka påverkar två familjer på varsin sida om höginkomsttagarstrecket. Har den borskämda överklasspolingen Massimiliano Bernaschi prejat ut en cyklist i ett stenigt dike med sin vräkiga SUV, eller är det hans medelklassflickvän Serena som är skyldig? 

Det är ingen slump att publiken i filmens inledning informeras om att olycksoffret arbetar som servitör, eftersom ”Girighetens pris” vill berätta om hur den ekonomiska elitens hänsynslösa manövrar skickar skadeverkningar nedåt på klasstegen, för att i slutändan drabbar dem utan pengar hårdast. 

Vi får följa ett antal medlemmar ur de två familjerna i halvtimmeslånga episoder där tidslinjerna i filmen överlappar med varandra. Här är Virzi stundtals slarvigt otydlig, med den konsekvensen att man inte riktigt förstår hur lång tid vissa relationer har haft på sig att fördjupas. 

Gemensamt för dessa individer är att de i någon utsträckning påverkas av en rådande finanskris och att de på olika sätt försätter sig i kniviga ekonomiska situationer. Serena Ossolas pappa är en lismande mäklare som sätter hela sin familjs tillvaro på spel för att investera i en tvivelaktig fond, och lyxhustrun och före detta skådespelerskan Carla Bernaschi inleder ett kostsamt restatueringsprojekt av en lokal teater för pengar som inte finns. 

Dessa historier är betydligt mer intressanta att följa än spåret med den påkörda cyklisten, som förblir namnlös och mest en tom symbol. ”Girighetens pris” engagerar som mest när den skildrar hur mänskliga livsöden definieras och styrs av nyckfulla marknadskrafter – i sina bästa stunder förenar den en kraftfull kritik av kapitalismen med en relationsdramatik som lyfter högst i det kapitel där Valeria Bruni Tedeschis överklassmamma återfinner sin kärlek till teatern, i en symbolisk frigörelse från sin dominanta ärkeknöl till make. 

Mindre intressant blir det när Virzi, som själv har varit med och anpassat romanen till långfilmsmanus, låter berättelsens fokus skifta från den komplexa dynamiken mellan ekonomi och känsloliv till en sorts ”whodunnit”-intrig kring själva smitningsolyckan. Möjligtvis är den litterära förlagan mer välbalanserad här. Lyckligtvis lämnar historien tillräckligt mycket utrymme åt slumpen för att undgå att reducera sig själv till en svartvit moralpredikan. 

Det är alltså inte så att man känner sig blåst när eftertexterna rullar. Men inte heller nyrik.