Girlfight 2000

Diana är tjejen som ständigt hamnar i bråk med de andra i skolan. Hemma är det trassligt, mamma är död och pappa super. Medan brorsan Tiny får boxningslektioner betalda av pappa, uppmuntras Diana att gå och köpa läppstift med kompisen eller börja på danskurs. Men hon vill boxas och fixar på egen hand fram pengarna och betalar den motvillige Hector att träna henne.

Million dollar baby är en mycket bra film i genren, kanske den mest kända och även om denna inte är lika genomarbetad och uppenbart mer lågbudget så lyckas regissören Karyn Kusama som också skrivit manuset att berätta en oerhört rörande och intressant historia om förorten och en tonårings verklighet och drömmar i den.

Det är gripande realistiskt och tempot filmen igenom är högt, samtidigt som tid till viss eftertanke ges. Skådespeleriet liksom huvudkaraktärerna känns mycket äkta och även om det egentligen alltså inte handlar om boxningen i sig så mycket som vad vår huvudperson lär sig genom den, så är boxningsscenerna i huvudsak mycket trovärdiga och delvis filmade ur åskådarens synvinkel varför det känns som att man själv är med där och jabbar.

Michelle Rodriguez är helt rätt som den ilskna Diana och hon verkligen är och har också anledning att vara arg. Men i Michelles händer blir hon mer än bara en trumpen tonåring och jag känner verkligen med och för henne. Diana har en otroligt svart blick som speglar alla orättvisor och motgångar hon drabbats av, men däri finns också nyanser av ilskan och bakom den en ömhet som pockar på. Gångerna är inte många hon ler, men när det händer känns det desto starkare.

Hennes relation med tränaren är mycket fint skildrad även om den gärna hade fått ta mer plats liksom också den lätt romantiska sidointrigen vid sidan av den första mer personliga om att hitta sig själv via idrotten och kemin mellan Diana och hennes pojkvän Adrian (samma namn som Rockys fru förövrigt) är verkligen strålande.

Jag hade önskat lite mer ingående beskrivningar av flera bifigurer och också de konflikter som på vägen presenteras, bråket i skolan till exempel. Nu hastas det mesta bara förbi och lämnas sedan utan varken någon lösning eller vidare åtanke. Fadern har en viktig funktion men jag tror aldrig på honom. Vet inte om det bara är helt fel person som spelar rollen eller om det är en brist från manusstadiet.  Kanske en kombination av de två då det tyvärr verkligen inte fungerar.

Filmen är ganska förutsägbar och slutar sedan rätt tvärt och även om jag är nyfiken på mer och undrar hur det gick sen så känns det öppna slutet, som är en oblyg flirt med Truffauts "De 400 slagen", väldigt hoppingivande och som en start på något nytt och ibland kan väl en bra historia få avvecklas just så?